Elever från Kunskapsskolan i Motala åkte till och med till Migrationsverket i Norrköping för att protestera mot utvisningen av deras lärare Qendresa Lubovci.
Att tvingas säga hejdå till sin pojkvän, vänner och kollegor på Kunskapsskolan i Motala var en utmaning, beskriver hon.
– Helt ärligt, det var jättesvårt. Jag visste inte hur jag skulle hantera det.
Hon hade sällskap till flygplatsen men fick gå ensam mot passkontrollen.
– Jag var lite orolig när jag fick frågan om jag lämnade landet för alltid. Jag visste inte vad jag skulle svara, "vad menar du? Jag är utvisad".
Qendresa förklarar att hon upplevde frågeställningen som olustig eftersom hon inte har något förbud att återvända till Sverige som besökare.
Hon berättar också att i kontakten med Migrationsverket, veckan innan avresan, fick hon veta att hon kan börja ansöka om uppehållstillstånd så snart hon är tillbaka i Kosovo. Men hon vill vänta lite. Respektera beslutet.
För tillfället bor hon hos sin äldre bror, som hon inte haft kontakt med på länge.
– Det var blandade känslor att ses, men mest var jag ledsen över att ha lämnat allt i Sverige.
Qendresa berättar att hennes mamma, som i dag inte lever längre, bott i samma rum som hon nu flyttat in i tillfälligt.
– Jag har fixat hennes sovrum till mitt eget. Jag finner ro och trygghet här.
Inom kort ska Qendresa träffa sin syster med familj från Schweiz, samt en bror med familj från Österrike.
– Det ser jag verkligen fram emot, att spendera lite tid med dem.
Även hennes pojkvän planerar för en visit i Kosovo.
Qendresa Lubovci utvisades nyligen från Sverige. Hon hade arbete på Kunskapsskolan och läste parallellt in sin lärarbehörighet på Linköpings universitet. Men någon anknytning till Sverige har hon inte, enligt Migrationsverket.
Hon förnekar inte att hon kände sig väldigt utmattad efter ankomsten. Dessutom var hon genomförkyld och sjuk de första dagarna.
Qendresa försöker nu att återhämta sig och bearbeta allt som hänt. Därefter ska hon försöka hitta ett tillfälligt arbete och så småningom åter söka uppehållstillstånd i Sverige.
– Jag försöker övertyga mig själv att det här bara är en omväg till mitt mål. Det har alltid varit att få utvecklas och ha ett liv i Sverige.
Hon får dagligen meddelanden från tidigare elever, kollegor och vårdnadshavare.
– Jag är jätteglad och de gör mig väldigt lycklig. Mitt namn står fortfarande på tavlan i skolan. Så fort det suddas bort ritar man dit ett nytt hjärta.
Hon känner även tacksamhet för vänligt bemötande av övriga Motalabor.
– Dagen jag var på Årets Motalahjälte (Motala Expo, reds anmärkning) var det många som kom fram och pratade, det var väldigt härligt. Jag har till och med folk som skriver till mig på Facebook och frågar hur det går för mig nu. Jag tackar alla så jättemycket. Jag ser verkligen fram emot att få komma tillbaka och få fortsätta det jobb jag gjort fram tills nu.