Det skulle ha blivit en mysig familjesemester vid Medelhavet, men det visar sig snabbt att det lyckliga äktenskapet knakar i fogarna. I Claes de Faires tredje roman "Ingen lever i samma familj" är det åter människorna som står i centrum.
– Den handlar egentligen om den stora frågan i ett äktenskap; är det du eller jag som är dum i huvudet, är det du eller jag som har fel, säger han också fortsätter förklara:
– Om du och jag har ett samtal och vi blir osams så kanske någon av oss höjer rösten, man kanske ställer sig upp, stänger dörren och går därifrån, kanske till och med lämnar byggnaden. Vad händer när det här dras ut i en relation?
Mänskliga relationer fascinerar honom. Claes de Faire beskriver sig själv som en betraktare.
– Friktionen mellan människor är spännande. De som har läst boken säger också att det inte är självklart vem av karaktärerna som har och gör fel. Det är jag nöjd över. För det är ju så människor är.
I flödet på facebook, instragram och andra social medier trillar de in. Bilderna på perfekta middagar, nyrenoverade hem och lyckliga familjer. Det är i den här miljön som Claes de Faires roman tar plats.
– Vi ska vara så himla lyckliga hela tiden. Det blir som ett svart hål där man går runt och känner att alla andra har det bättre än jag. Jag har nästan helt lagt ner sociala medier för det blir så fånigt. Varför ska vi visa tillrättalagda utskurna delar av verkligheten? Varför njuter man inte istället för att lägga ut stilleben av påhittad lycka?, säger han.
På ett sätt menar han att historien bottnar i honom själv, men det som händer i boken är ingenting som är självupplevt.
– Jag har inte varit med om det som händer, men jag undrar vad som händer om man var det. Upprinnelsen till konflikten i boken är en skitgrej, det är ju ofta det. Och sedan går allting fel. Men jag skulle nog inte reagera som de gör, jag har inte så ömma tår.
Han är tillfälligt tillbaka i Motala för att hälsa på familjen och passar på att titta in på tidningen för att berätta om vad som komma skall. Det var ju förresten här i uppväxtstaden som allt började. Ett jobb på Motala Tidning tog honom vidare i branschen. I dag är han publisher på nyhetsmagasinet Fokus, men alltså även romanförfattare. Två versioner av textmässigt arbete som man menar går väl ihop.
– I journalistiken ska det som skrivs vara sant och kontrollerat. Här är det jag som får styra. Jag kan skriva saker utan att fundera över att bekräfta dem.
Utan Claes de Faire är hans karaktärer ingenting. Samtidigt lever hans karaktärer ändå egna liv. För skrivandet blir ett vågspel mellan Claes de Faire och hans romanfigurer.
– Jag vet aldrig hur det kommer att sluta. På så vis lever de faktiskt ett eget liv. Vi försöker komma överens om vad som händer.
Ändå beskriver han bokens tillkomst som en vedervärdig process. I ett år har han skrivit 3000 tecken per dag. De två tidigare romanerna skapades under samma typ av process, men då skrev han på kvällstid. Nu har han suttit tidigt på morgonen, innan jobbet.
– Det är fantastiskt vilken skillnad det är på hjärnan på morgonen. Du tänker mycket rakare.
Principen har varit att skriva mycket och sedan korta ner. Och visst har det varit en process, men egentligen är den sedan länge över. För egentligen har boken varit klar i nästan ett år, men det tar tid från det att Claes de Faire satt punkt till att boken finns i bokhandeln. Så egentligen är Claes de Faire mitt uppe i skrivandet av sin fjärde bok.
– Men vad den handlar om tänker jag inte berätta nu, säger han.