Sara vill hjälpa människor att hitta balansen

I en krass jämförelse känner jag mig som en övermogen banan när jag möter Sara. Hon känns så ung, stark och frisk. Men vägen dit har varit lång och bitvis bottenlös, medger hon.

– Jag blev mobbad från sexårsåldern upp till nian.

Varför vet hon ännu inte i dag.

Längs vägen sjönk självkänslan och efter att hon slutat gymnasiet levde hon ett liv som inte var bra för henne.

– Jag festade mycket och drog på mig skyhöga skulder. Jag skuldsatte mamma så att hon hamnade hos Kronofogden. Jag upplevde det som om alla lämnade mig och jag kände mig så ensam. När jag låg på golvet, då kunde jag andas.

Sara berättar om hur hon till slut insåg att hon bara hade två val för att ta sig ur sin depression.

– Ta livet av mig eller skaffa hjälp.

Men det blev inte vården som räddade henne. De ville istället skriva ut mediciner. Men Sara vägrade. Istället kom hon till insikt om att det bara är hon själv som kan förändra sin situation. Genom att skriva av sig, block efter block, och utforma stegvisa utmaningar.

Så småningom började hon att arbeta som undersköterska på lasarettet och såg då patienter som återkom på grund av fysiska åkommor som hon förstod skulle kunnat gå att behandla på ett tidigare stadium. Tankar om att utbilda sig inom hälsa tog form. Sara började studera till näringsfysiolog i Stockholm, parallellt med att hon fortfarande jobbade med sig själv och den fasad hon försökt att gömma sig bakom i så många år.

För åtta år sedan föddes hennes första barn, i 26:e veckan. Dramatiken kring den tidiga förlossningen fick Sara att till en början anklaga sig själv, att det var hennes fel att hon inte kunde behålla barnet längre i kroppen. När andra barnet föddes tre år senare, också i 26:e veckan, var hon mer förberedd. Lyckligtvis mår båda barnen fint i dag, men i samma veva som hon låg inne på neonatalavdelningen i Linköping behandlades hennes svärmor för cancer.

Det är svårt att få grepp om var Sara får sin styrka. Hon har förlorat sin far, så småningom dog även hennes svärmor och nu brottas hon med känslor genom att se sin mamma insjukna i Alzheimers, bara 65 år gammal.

Sara vill tro att det finns en mening med att hon mådde så dåligt under många år.

– Jag har jobbat med mig själv, det är därför jag kan hjälpa andra.

Men är det inte jobbigt att se andra människor må dåligt?

– Nej, jag tar inte åt mig på det sättet.

De flesta som kommer till Sara har någon form av diagnos. De kan ha haft cancer, lider av reumatism eller andra fysiska åkommor. Genom att se hela individen, livsstil och symptom kan Sara hjälpa dem att bygga upp och stärka kroppen genom meditation, rätt kost och naturliga hälsoprodukter.

Hon säger också att många stänger in sina känslor och söker efter lyckan utan att förstå att de först måste se sig själva inifrån och vara lyhörda på de signaler som kroppen ger.

– Man tror att allt är bra, men kan ha en känsla av att något inte stämmer. Samtidigt blir människor mer och mer medvetna om att de behöver en förändring i sina liv.

Även om hon i dag vet vad hon själv behöver för en god balans i kroppen är Sara ingen slavisk hälsoguru som bara äter grönsaker och mediterar. Choklad och rött vin unnar hon sig då och då.

– Jag tror inte att man får vända vid pärleporten för att man syndat och ätit lite onyttigt, säger hon och skrattar.