På segeltur 1000 meter över Motala

Som att någon vecklat ut en kartbok, men de små bilarna under oss är riktiga och bäcken som ringlar fram är faktiskt Strömmen. Tusen meter upp i luften får MVT:s reporter en ny bild av Motala.

Från segelflygets genomskinliga huv skymtas Motalas stadsvapen: solfjädern.

Från segelflygets genomskinliga huv skymtas Motalas stadsvapen: solfjädern.

Foto: Elna Lundgren

Motala2024-09-01 08:00

Jag cyklar i motvind. Några grå moln tornar upp sig över Motala ström. Jag spejar upp mot dem, ska jag vara där uppe snart? Är vädret tillräckligt bra? Vägen till redaktionen och dagens reportage känns extra lång, men också lite för kort.

Motala Flygklubb har provflygningar och jag ska få äran att berätta hur det kan vara att flyga segelflyg.

Det är Nils Gardell, segelflygschef vid Motala flygklubb, som jag ska få flyga med. Han visar mig fram till ett vitt spetsigt plan som ligger lutande med ena vingen i gräset.

undefined
Nils Gardell, segelflygchef i Motala flygklubb, är piloten som MVT-reportern Elna Lundgren får flyga med.
undefined
Planet vi flyger med är tvåsitsigt med dubbelkommando.
undefined
De som flyger har nödfallskärmar på sig, men Nils Gardell skulle inte hoppa om så länge det inte fanns risk för krock med annat plan.

Jag får på mig en tung blå väst. Hårt ska den spännas runt benen och över axlarna. En fallskärm.

– Men den ska vi inte använda, säger Nils.

– Har det hänt? Är jag tvungen att fråga.

Nils skakar på huvudet, men han visar ändå hur vi skulle göra om det behövs. Då ska jag, som sitter längst fram, dra i den röda spaken för att öppna planets tak. Därefter ska fempunktsbältet vridas om så det går att krypa ur.

– När man ser att man är helt fri från flygmaskinen, då drar man i handtaget och fallskärmen kommer ut. Sedan njuter man av nedfärden, skrattar Nils.

Lite spännande vore det ändå att få prova, tänker jag. Det tycker inte Nils.

– Enda anledningen till att vi skulle hoppa, det är om man krockar med en annan flygmaskin i luften, så att det inte går att styra längre. Annars följer jag nog med flygmaskin i alla lägen.

undefined
I fören kan vikter läggas för att få rätt total vikt och viktfördelning i planet.

Det blir dags att sätta oss i planet och spänna våra bälten till dess att vi är i princip orörliga. Nils visar var på instrumentbrädan jag kan läsa av hastighet, höjd och höjdförändring. Det går också att öppna en liten lucka i fönstret för att släppa in luft. 

– Då kan vi lägga på huven, säger Nils och över oss fälls stängs det genomskinliga taket, en kupol bakifrån och en framifrån. 

Jag kommer på mig själv med att ducka, men det blir ingen trängsel. Jag kan fortsatt sträcka och vrida obehindrat på huvudet. Vi låser taket fram och bak. Efter att även luftbroms, styrspak och trimkontroll kontrollerats spänns bogseringslinan fast av medhjälpare utanför planet. De lyfter även vingen när det blir dags att lyfta. 

undefined
En bogserlina spänns fast i fören på segelmaskinen inför avfärd.

– Viktor Martin, du kan börja spänna, säger Nils i radion och försiktigt rullar bogseringsplanet framåt. 

Viktor Martin bokstaverar anropet till bogseringsplanet SE-IVM.

Linan åker sakta efter det röda lilla motorplanet. Vi sitter ännu alldeles stilla. 

Segelflyg kan lyfta själva från marken, men då krävs optimala väderförhållanden med mycket sol och stackmoln. Det är termik, eller stigande solvärme, som lyfter planet. Oftast behöver segelflygplanet dock bogseras åtminstone ett par hundra meter upp innan termiken är tillräckligt kraftig för att ge fortsatt lyftkraft.

undefined
När bogseringen startar lyfts vingen till segelflygplanet så luft kommer in under på en gång.
undefined
Bogserlinan spänns långsamt och därefter ökas farten för att både segelflyg och motorflyg ska kunna lyfta.

Det skramlar till när linan spänns och snabbt kastas vi fram över fältet. Det dundrar och skumpar konstant. Jag håller andan. Men ganska snart stillnar det. 

– Nu tar jag upp den, och sedan ligger jag och trycker ner så han kommer upp. Jag får inte lyfta bogseringsplanets bak, förklarar Nils. 

Jag håller i mig och trycker ner luft i lungorna igen. Ler av farten. 

Plötsligt faller vi. Det suger till i magen men jag hinner inte tänka något innan vi lika fort rycks upp ett snäpp. 

– Det är blåsten, det blir rotorer av skogen, säger Nils. 

Och det verkar stämma, för så snart vi nått upp en bit över träden lugnar det ner sig. Nils ropar i radion till bogseringspiloten igen:

– Vi drar in över Motala. 

– Tusen meter? sprakar från radion.

– Stämmer, svarar Nils. 

undefined
Det finns motorseglare som kan lyfta för egen motor, men "vanliga" segelflygplan behöver bogseras om de inte kan starta i en sluttning eller i optimala väderförhållanden.
undefined
I bogseringen uppnås hastigheter av cirka 120 km/h för att båda plan ska lyfta, därefter glider segelflyget hem på runt 80 km/h.
undefined
Världen under planet känns nästan overklig för MVT:s reporter.

Långt bak i svalget kryper det fram ett svagt tryck. Hjärnan gungar i otakt med skallen. Men det blir inte värre än så. Så många andra intryck tar över medvetandet.

Snöret i fören fladdrar och lätta vindpustar leker med mitt hår. Utanför tornar kartbilder upp sig. Det är samma gator, åkrar och vattendrag som på satellitbilderna, och det känns som att någon vecklat ut en stor kartbok runt fönstren snarare än att världen på riktigt ligger där under oss. 

Men det är på riktigt. Små bilar glider längs riksväg 50 och vattnet krusar sig i vinden. Flera fält är prydda av gula prickar till höbalar.

– De är inte så roliga för oss segelflygare, om man skulle behöva landa. De väger ju ett halvt ton och det är inget man kör på ostraffat, säger Nils. 

undefined
Ett segelflygplan flyger på solenergi, genom att följa med termik, det vill säga uppgående varmluft.

Vi stiger mot undersidan av molnen, för det är alltid dit segelflygaren strävar. Idag är de ungefär en kilometer upp över marken, medan de riktigt soliga dagar kan ligga på 2000 meter. Eftersom planet sjunker hela tiden utan bogsering och termik ger en högre höjd möjligheten att flyga längre distanser. 

– När vi tävlade då kunde vi flyga till Örebro och sedan till Eskilstuna och så hem. Men då måste det vara en bra dag med bra termik, säger Nils. 

Ett segelflyg kan färdas uppåt hundra mil men det tar en heldag och när solen gått ner går det inte att flyga längre. Som längst har Nils flugit i uppåt åtta timmar. 

– Men det vill jag inte göra om, säger Nils. 

undefined
Eftersom segelflygplanen inte har någon egen motor behöver de bogseras.
undefined
Bogserplanet är ett motorplan.

När vi glider in över Motala blir det dags att släppa bogserlinan. 

– Jag släpper och så svänger vi åt vänster och han åt höger, så vi inte krockar, säger Nils medan han drar i en gul kula bredvid sätet. 

Linan försvinner iväg med det sjunkande bogseringsplanet och ljudet avtar något när vi saktar in från dryga 100 till 80 km/h. Vi är fria.

Under oss ligger små små hus i tydligt ordnade rader. 

– Så får vi se solfjädern, säger Nils och mycket riktigt syns där gatorna som alla riktas mot Platens punkt. 

undefined
När linan släpps svänger bogserplanet åt höger och segelflyget åt vänster.
undefined
Från segelflygets genomskinliga huv skymtas Motalas stadsvapen: solfjädern.
undefined
Varamons badstrand såg ut att vara tom på badgäster, och Vättern tom på båtar.
undefined
Borensberg kunde skymtas bortom Boren.

Vi ser Varamons tomma strand och Borens IP inne i Motala, Tjällmo och Zinkgruvan längre bort i dimman. Borensberg kan skymtas bortom Boren som ser ut som en pöl snarare än sjö. Och Motala ström, där jag cyklade för bara en liten stund sedan, är knappt en bäck. 

– Vi tappar höjd hela tiden, så vi måste vara beredd på att ta oss hemåt igen så vi kan landa på rätt ställe, säger Nils och styr mot flygfältet. 

undefined
Motala ström och Göta Kanal ser ut som små bäckar när vi flyger över Motala.

Det finns dock fortfarande chanser att stiga.

– Jag tänkte jag skulle gå in under det där svarta molnet som finns framför oss, för att se om det finns termik där, säger Nils. 

Men när jag berättar om min yrsel vill Nils inte utmana ödet och stiga alltför mycket. Det blir en kort stigning, ett litet varv under molnet där termiken tar oss upp en hel meter åt gången. Och så vidare hemåt. 

undefined
Kenneth Hensner, ordförande och kassör i Motala Flygklubb, möter mig på flygfältet. Han berättar att 15 provflygningar redan har hunnits med under dagen och det är minst fem personer i kö.

– Motala Tore Ludvig. 

Nils ropar i radion att vi går in för landning och samtidigt kryssar vi mellan riktmärken som skogsdungar och fält under oss. För att vi ska befinna oss på rätt höjd vid riktmärkena drar Nils i en spak så luftbromsar skjuts upp på vingarna.

– Vi har ungefär 300 meter nu, och ska ner på 200 meter här vid den gröna dungen på vänster, säger Nils.

Så närmar sig det faktiska flygfältet under oss, och jag förbereder mig på smällar och hopp. Andas djupt ner i lungorna. Hastigheten blir alltmer märkbar ju större träden kring oss blir, ju kortare sträckan blir till gräset. Och så landar vi.

undefined
Luftbromsar fälls upp på ovansidan vingarna för att justera glidtal - hur mycket planet sjunker per sträcka framåt.

Dånet är detsamma som i starten, och visst skumpar det, men rörelsen känns ändå följsam. Successivt saktar planet in tills att högra vingen tippar ner i gräset och vi stannar.

– Du mår bra nu? frågar Nils.

– Ja, jag tycker det, svarar jag.

– Skönt, säger Nils och instruerar hur jag ska öppna upp huven igen.

– Så får vi lite luft, säger han.

Och jag andas. Inser hur mycket friskare luften är utanför planet. Nu känner jag en annan sorts frihet, att kunna stiga ur och röra mig och andas. Riktigt hur som helst kan jag inte röra mig, för illamåendet kryper sig på. Upplevelsen var helt klart värt lite yrsel, men för nu känner jag mig ganska nöjd med fötterna på jorden.

undefined
Under segelflygets dag kunde allmänheten komma till Motala flygklubb för att testa flyga segelflyg.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!