"Svåraste har nog varit att man inte ser något slut"

– Det har varit ett väldigt annorlunda år på många sätt och jag minns när vi fick information om att viruset var på gång. Jag tror att varken jag eller någon annan kunde ana vad vi stod inför, säger Karin Franzén.

Plötsligt, berättar hon, befann sig sjukhusen i länet i en situation där de alla behövde höja sin beredskap.

– Regional sjukvårdsledning etablerades och här på LiM, lokal sjukvårdsledning. Vi gick upp i stabsläge och kort därefter förstärkningsläge för att tillsammans hantera en svår situation. Då visste vi inte vidden av det här, säger Karin Franzén som arbetat under liknande förhållanden tidigare. Men då har det ofta handlat om en begränsad händelse, till exempel en trafikolycka, som kräver ökade insatser under en kortare tid.

– Här har vi hamnat i ett läge där det har hållit i under nästan ett helt år och det svåraste har nog varit att man inte ser något slut.

Karin Franzén berättar att lasarettet i Motala började ta emot sina första patienter i mitten på mars. Men i takt med att sjukvården i övriga länet blev svårt belastad och information om det gick ut till allmänheten, sjönk antalet besökare för andra åkommor.

– Vi hade inte det normala söktrycket. Vi gick till och med ut och uppmanade allmänheten att "ni måste söka vård, har du ont i bröstet, stanna inte hemma". Jag minns någon helg under våren då US hade fått in många med brusten blindtarm, några på grund av att de väntat för länge med att söka vård. 

I höstas slog andra vågen till och ledde till en högre arbetsbelastning på LiM än tidigare. 

– Det har gjort att många medarbetare är väldigt trötta, slitna o frustrerade över situationen, säger Karin Franzén.

Samtidigt beskrivs personalen, trots det pressade läget, som tålmodig och flexibel.

– Jag måste säga att jag beundrar dem. Det finns en välvilja och de ställer om, det tycker jag är fantastiskt.

Visste ni från början vad ni förväntades göra?

– Nej, vi visste egentligen väldigt lite om själva sjukdomen och utvecklingen så det är mycket kunskap som har inhämtats och saker och ting har utvecklats efter hand. Vi visste inte heller hur mycket människor det skulle drabba, hur mycket personal som skulle insjukna och hur vi skulle hantera det.

Enligt verksamhetschefen har det hela tiden funnits en oro i personalstyrkan, som cheferna försökt att hantera på bästa sätt. Men några facit har aldrig funnits. 

Utmaningarna har avlöst varandra, särskilt en måste Karin Franzén handskas med hela tiden.

– Det är att få ut information till all personal och få alla trygga i vad det är vi ska utföra och få alla att förstå att det ibland behöver göras snabba förändringar. För oss har det handlat mycket om att ställa om vårdplatser och nya arbetssätt. Den största utmaningen vi har är kommunikationen, så att alla känner sig delaktiga och informerade. 

Vilka är de största skillnaderna mellan LiM och de stora sjukhusen?

– Vi är det lilla sjukhuset. På US och Vrinnevisjukhuset är det så många fler medarbetare och olika verksamheter. Här har vi korta vägar och bra uppbyggda samarbeten mellan varandra. Det tror jag är en stor fördel. Vi träffar också på varandra, nästan dagligdags och kan ha en nära kommunikation.

På LiM vårdas covid-patienter som inte är i behov av intensivvård. När en högre vårdnivå krävs, med medicinska insatser som inte finns i Motala, flyttas de till US.

Var går den gränsen?

– Patienten kanske har en väldigt påverkad andning, vi ser att syrgasbehovet ökar och vi kan se att det inte är en stabil patient.

Karin Franzén framhåller att samarbetet med både US och VIN är väldigt bra. Motala, säger hon, har ofta behövt flytta patienter då det varit ont om vårdplatser. Inte enbart för att de behövt intensivvård.

Under våren lånade ni in all personal från Capio specialistvård. Hur fungerade det?

– Det var ganska svårt, framför allt om man ska göra en annan syssla än vad man normalt har. Men vi har utvecklat bra samarbeten. Under hösten har vi försökt att göra allt vi kan för att Capio ska fullfölja sitt uppdrag och hålla igång sin operationsverksamhet vilket de kunnat, i mer eller mindre begränsad omfattning, på grund av att de involverats i hela Region Östergötlands operationsplanering. De har också bidragit med vårdplatser till oss på sin vårdavdelning.

Karin Franzén beskriver också tuffa arbetsförhållanden för personalen på akuten, som allra först möter de smittade.

– Vi har infört olika ingångar för covid-misstänkta/bekräftade patienter och övriga, för att undvika smittspridning. Det har gjort att arbetsmiljön påverkats för personalen. Vi har flera gånger ändrat arbetssätt och skapat nya rutiner och personalen måste ibland arbeta under ganska dåliga förhållanden för att våra lokaler inte är optimala.

Vilka erfarenheter tror du att ni tar med er i framtiden?

– Jag tror att det finns många delar. Vi har fått till andra arbetssätt och en del av dem kommer vi säkert bibehålla på våra enheter. Sedan har vi det här med digitala möten. Vi har lärt oss mycket på den här resan. Covid-19 kommer att finnas kvar. Där håller vi för fullt på att lära oss, hur patienterna ter sig och mår och hur man ska ta hand om dem i deras efterförlopp, säger Karin Franzén.