Under de drygt åtta år Jonas Steinmo monterade kylskåp på Dometic befann han sig där kroppsligt, men i huvudet var han oftast någon helt annanstans.
– Det var så tråkigt och mina tankar for iväg hela tiden. Jag gjorde en massa fel, folk kallade mig för "Bromsklossen”, säger Jonas och skrattar, vilket han ofta gör.
Att hans tankar var ute på vift var inget nytt, Jonas har varit tankspridd så länge han kan minnas.
– Det har alltid varit ett problem för mig och folk i min omgivning.
Jonas minns hur hans mamma köpte och hängde upp den ena kalendern efter den andra för att han skulle skriva upp och komma ihåg saker.
– Men jag glömde bort det, de stod kvar på januari hela året.
Det var under slutet av Dometic-tiden som Jonas började fundera på vad hans koncentrationssvårigheter kunde bero på.
– Jag läste om ADHD på nätet och tyckte att mycket stämde in på mig.
Jonas såg till att han blev utredd och diagnosen blev just ADHD.
– Jag fick medicin, men den gjorde bara att jag blev mer tankspridd, slutade sova och rasade i vikt från 75 till 54 kilo. Så jag slutade med den efter två månader.
Han testade en annan medicin, men den gjorde vare sig från eller till. Så Jonas slutade med den också. Nu har han inte medicinerat alls på fyra år.
– Frågan är om jag verkligen har ADHD. Det borde inte gå att kunna plugga som jag gör med så bra resultat om jag hade det, säger han.
För pluggat har han gjort, ända sedan Dometic las ner. Sedan tre år tillbaka till lärare och innan dess på komvux för att få upp sina "inte så jättebra" betyg från gymnasiet.
– Det var en chansning. Ingen i min omgivning trodde att det skulle fungera, inte jag heller. När jag berättade det för mina kompisar sa de att jag inte skulle stå ut en månad.
Noggranna anteckningar inför svenskalektioner på Ljud- och bildskolan
Men chansningen gick hem. Jonas fann sig väl tillrätta på komvux och upptäckte att han gillade att studera och att han hade fallenhet för det svenska språket.
Det i kombination med ett ökat intresse för samhällsfrågor gjorde att han ville utbilda sig till gymnasielärare i svenska och historia.
– Jag läser på distans, det skulle inte funka annars med tre barn.
Jonas tycker att det känns som han gjort rätt yrkesval. Förutom egna studier undervisar han gymnasieelever i svenska på Ljud- och bildskolan i Motala.
– Man måste förstås utgå från läroplanen. Men sedan försöker jag hitta på kreativa uppgifter, att locka in eleverna i problemlösning. Det vill jag ska bli min grej som lärare. Sedan är det viktigt att lära dem att öppna ögonen och vara källkritiska. Till exempel på Facebook där det läggs ut en massa skit, säger Jonas.
Tillbaka till tankspriddheten. Samtidigt som den kan vara till besvär ser Jonas fördelar.
– Den hör ihop med min kreativitet. Jag bygger små projekt i huvudet, gör filmklipp, gillar att teckna och skriver mycket. Det älskar jag att göra, fast det mesta hamnar i papperskorgen. Jag skulle vilja skriva en bok.
Och, säger han, tankspriddheten har aldrig bidragit till att han gjort fel med sina barn.
– Jag har förstås gjort fel på andra sätt, men inte på grund av den. Det jag tycker är viktigt klarar jag av någon anledning av att koncentrera mig 100 procent på.
Jonas med sina barn Smilla, Elisabeth och William.
Jonas tror att hans tankspriddhet gör att folk får bilden av honom som en lite udda, ”flummig” person.
– Jag har hört sägas att jag experimenterar med droger, fast det är helt tvärtom, säger Jonas som hävdar att han inte ens dricker alkohol sedan några år.
– Inte för att jag drack mer än andra förut, men jag blev nedstämd och mådde dåligt flera dagar efteråt.
Jonas menar att han aldrig varit någon stor festare utan levt ganska sunt.
– När jag var sådär tretton år började jag lyssna på Refused och andra band som tog ställning för straight edge-rörelsen. Jag och flera kompisar sökte vår identitet där och den har alltid varit en del av mig.
Straight edge innebär avhållsamhet från tobak, alkohol och övriga droger.
I ungefär samma veva började Jonas åka skateboard, vilket han fortfarande gärna gör. Han är oftast den klart äldsta åkaren på rampen utanför sporthallen.
– Jag har försökt, men inte lyckats släppa brädan fast jag ska vara mogen nu, säger Jonas med ett nytt skratt.
Han ser oftast glad ut, men leendet ger inte hela bilden.
– Jag är nog en djupare och mer grubblande person än vad folk tror. Jag har försökt att hitta en religion, för jag vill ha något att tro på. Men det går inte, jag är en obotlig ateist som inte kan tro på något som inte kan bevisas. Och ibland känner jag mig missförstådd, många har svårt att förstå min typ av humor. Jag älskar ironi, men har slutat uttrycka mig ironiskt på sociala medier. Det är så lätt att uppfattas fel.
Jonas samlar på figurer från rymdskräckfilmerna Alien.
Så länge Jonas kan minnas har han varit fascinerad av så kallad skräpkultur. Särskilt sådan som har sitt ursprung i Japan.
– Jag har grottat ner mig i sådant, som serietidningar och skräckfilmer.
Böcker fanns knappast i Jonas värld tidigare. Men sedan började han läsa skönlitteratur.
– Jag gjorde det som en förberedelse inför lärarprogrammet, för att jag skulle bli mer läsvan. Men rätt snart upptäckte jag att jag tyckte om det också.
Den japanske författaren Haruki Murakami är favoriten. Hans bok "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" gav näring till Jonas senaste fritidsintresse.
– Jag blev skitinspirerad och kände att jag måste börja springa. Första gången sprang jag i mina Converse-skor och fick ont i knäna i två veckor.
Numera har han riktiga löparskor och springer en milrunda fem dagar i veckan.
Inte med sikte på att tävla.
– Det vill jag inte. Jag har egentligen inget sportintresse, men jag älskar känslan som kommer efter att jag sprungit klart.