Emma Fransson började jobbet i september 2018. Halvåret har gått åt till att se hur Ekön ser ut, vilka som bor där och vilka hyresgästerna är. Det har utmynnat i en rapport som berättar om behov och vad man behöver jobba med.

Vad är tanken med det här projektet?

– Mina mål är att jag ska få människor att mötas, skapa relationer. Även att titta på inre och yttre miljö. För att människor ska trivas här. Det är de stora målen som jag har satt upp. Människor ska frodas och må bra här.

Artikelbild

| Tatueringen gjordes på Emmas 18-årsdag hos Doc Forest Tattoo i Stockholm. Pappa sponsrade.

Hur fick du det är projektjobbet?

– Jag arbetade som kundvärd ute på Väster i tre år. Jag har alltid tyckt att relationer är något väldigt viktigt. Min nya chef såg en potential i mig, hon lät mig växa i rollen och trodde på mig. Sedan blev det tal om att det skulle bli en sådan här tjänst. Då sa jag att den ville jag ha och fick komma på intervju.

Emma är född och uppvuxen i Motala. Gymnasieutbildningen gick hon i Vadstena.

– Sedan gjorde jag lumpen som ett litet break. Egentligen var det så att jag skadade mitt knä i en skidolycka och läkaren ville inte operera korsbandet. Då blev jag förbannad och sa att då kan jag göra vad som helst då. Att göra lumpen var det enda som jag kunde komma på. Mamma och pappa bara skakade på sina huvuden – så typiskt mig tyckte de. Så jag åkte och mönstrade i Karlstad. 50 grabbar på bussen och jag.

Artikelbild

| Ett bevis på att Emma är ett djupt och äkta Bajenfan.

Hon valde sedan att göra militärtjänstgöringen på Luftstridsskolan i Uppsala.

Vilken befattning hade du?

– Jag började som stridsledningsäkerhetssoldat. Men då skadade jag mitt knä och fick frisedel. Men jag slängde kryckorna och åkte tillbaka, samma vecka. För jag hade en returbiljett tack och lov. Då frågade min kapten vad jag gjorde där och jag sa att jag skulle göra färdigt det här. De ville då att jag skulle börja om från början, men det ville jag inte. För då hade jag klarat de första tre månaderna som inte var så roliga.

Hon fick bli kvar. Efter visst palaver och genom att uppvisa ett stort mått av envishet. Så det blev sju och en halv månad med sambandstjänst. Efter detta pluggade hon i Forshaga, behandlingsarbete inom ungdomskriminalvård. Sedan blev det jobb inom kriminalvården, på Skänningeanstalten.

– Där arbetade jag i sju och ett halvt år. Jag födde två barn under tiden också. Så pluggade jag på halvtid, ledarskap och organisation i Växjö på distans. Jobbade, byggde hus och gifte mig.

Hur ser du på tiden på Skänningeanstalten?

– Ett mycket speciellt jobb. Jag började där när jag var väldigt ung. Men för mig funkade det för jag är rak och ärlig. De människorna på anstalten läser ju av en på tio röda sekunder. Så det går inte att köra något spel. Jag älskade kriminalvården. Ett bra jobb och ett viktigt jobb. Man lär sig ödmjukhet. Jag tror på att möta människor där de är. De har blivit dömda en gång, jag behöver inte göra det en gång till. Jag dömer aldrig människor.

Den här envisheten är något som hon återkommer till. Förra året bröt Emma handen men eftersom hon föresatt sig att cykla Vätternrundan så klippte hon helt sonika av sig gipset och genomförde rundan.

– Det var inte jättebra men det funkade. Jag gillar inte att ge upp.

Anledningen till att Emma bröt handen var att hon slog en fjärrkontroll i bordet när Malmö FF gjorde mål på Hammarby IF i en match 2018.

– Hammarby har allt. Jag lever och andas Hammarby. Känner glädje när de vinner och smärta när de förlorar. De är överlägset bäst i Sverige – så enkelt är det.