Det vilar, i alla fall på ytan, ett lugn över djurparken i väntan på sommaren. Det är en annan värld idag, när vi möter upp Norrköpingstjejen, som växte upp i arbetslivet i parken och egentligen aldrig har lämnat den. Parkeringsplatsen är öde, rulltrappan står stilla, Wildfire blickar ut över Bråviken och sälarna leker i sitt Brådjup.

Här är, går, trivs och lever Christine Karmfalk, 49.

– Jag börjar hitta rätt nu, men i början var det inte lätt. Jag kunde gå till fel röd stuga vi hade bestämt träff i, säger hon och skrattar.

Christine Karmfalk började på Kolmården den 24 september och bytte skolvärlden, där hon varit i nästan hela sitt arbetsliv, mot besöksnäringen. Hon lämnade vd-uppdraget på Fria Läroverken för en ny utmaning.

Du står inför din första sommar här?

– Min åttonde.

Åttonde?

– Det blir min första vd-sommar, men jag jobbade sju somrar på restaurang Gayalen mellan åren 1985–94. Det var tider det. Jag började i disken, plockade brickor, bredde mackor, stod i kassen och blev, sista året, ansvarig för hela restaurangen.

Vad minns du?

– Det var väldigt roligt. Det kan kanske tyckas vara äckligt att ta hand om disk efter 2 000 personer, men vi hade väldigt roligt och skrattade hysteriskt mycket. Jag lärde mig något viktigt under de somrarna.

Som?

– Det spelar ingen roll vad du jobbar med utan att du har bra folk omkring dig. Då kan det uppstå vad som helst på jobbet.

Så cirkeln sluts en smula, när diskaren blev vd i en och samma park?

– Vem kunde tro det? Jag ville bli jurist då. Det var stort. Jag kommer från en arbetarfamilj, där ingen läst på universitet. Det var min dröm. Affärsvärlden fanns inte alls tankarna då.

Vi börjar dagen på kontoret med utsikt över torget framför entrén, som väntar på årets första besökare.

Vad tänkte du när du blev erbjuden vd-tjänsten på Kolmården?

– Vad händer om en tiger rymmer?

På riktigt?

– Det var väl ganska givet. Jag ville veta svaret innan jag tackade ja. De skrattade åt mig först, men jag ställde alla de där frågorna man kan fundera över. Jag har pratat mycket med vår säkerhetschef och känner mig trygg.

Du verkar inte särskilt orolig.

– Jag kan oroa mig för att allt ska gå snett, men det påverkar mig inte i vardagen. Jag har alltid en plan B om det skulle ske. Jag tycker om ansvaret som vd-rollen kräver. Det handlar inte bara om djuren utan om hela parken, vår personal och 700 000 besökare.

Du beskrivs, när jag läste på inför vår promenad, som ”en skicklig kaospilot med is i magen och en stor portion humor”.

– Jag gillar kaos. När alla andra får panik blir jag lugn...Jag trivs med många bollar i luften. Det får vara rörigt, så svårt som möjligt och kniven mot strupen. Jag funkar bäst då.

Så om en tiger rymmer nu är du lugn?

– Det kommer jag vara, men jag kommer se till så den blir fångad.

Du skrattar ofta.

– Du har märkt det. Det är alltid roligare att jobba med någon som är glad, men när jag blir allvarlig och skarp blir det extra tydligt.

Har du något djur hemma?

– Nej, men jag har 800 husdjur här.

Så du har inte lånat hem något över natten?

– Ha, ha, ha... Inte jag, men andra har kanske det. Jag har fått höra om många historier från den gamla tiden, när man tog hem djuren för att kunna nappa dem dygnet runt.

Berätta någon.

– Jag vet inte om jag vågar det... Det var ju väldigt länge sedan. Någon tog med sig en älgkalv hem i en badbalja för att kunna mata den under natten. Jag trodde personen bodde i ett hus, men den hade tydligen haft älgkalven i köket i en lägenhet mitt i stan. Det var länge sedan de gjorde så, säger Christine Karmfalk.

Kolmården smygöppnar under ett par vårhelger och inviger några nyheter den 1 maj. Vildmarkshotellet har renoverats under vintern, en ny sälshow i Seals och så en skuttig attraktion, Mini-Hopp, i Bamses Värld möter årets besökare, men den verkliga satsningen ligger i Kolmården Foundation.

– Den 1 maj blir Animal Aid Day, som är startskottet för vårt nya projekt i Kolmården Foundation, säger Christine.

– Parken har ju en insamlingsstiftelse, som startade som en internt initiativ en gång i tiden. Man har kunnat söka pengar från den till lite olika projekt. Panten i parken har de senaste åren gått till stiftelsen, men vi tar det här ett steg till nu.

Det betyder?

– Vi går in med än större medel från vår sida, ser till att pengarna får verka och bara går till projekt kopplat till de djur vi har här.

Som?

– Vi betalar lön till en skogsvaktare i Nepal, som bevakar ett område där röda pandor finns och lever. Vi har flera projekt, där vi på sikt hoppas kunna placera ut våra djur i det fria.

Djur i djurpark är ett omdebatterat och känsligt ämne med mycket starka känslor. Kolmården hamnar då och då i blickfånget. Besökare kan mötas av djurrättsaktivister, som demonstrerar utanför entrén. Kritiken kan vara hård.

Har du mött den än?

– Jag fick frågan direkt om det här, när jag började. Jag kommer från friskolevärlden och är van vid att bli ifrågasatt. Jag är inte rädd för det. Frågan är ständigt aktuell och alla i parken är på den, säger Christine och blir allvarlig.

Det är den andra sidan av vd:n vid bordet nu.

Det bubblande skrattet är borta.

– Det är en viktig debatt, som jag är beredd att ta varje gång.

– Vi måste lyfta fram varför djurparken är viktigare än någonsin, bli tydligare om varför vi finns egentligen. 60 procent av världens ryggradsdjur har dött ut under min livstid. Vi måste bevara arterna för eftervärlden. Jag brinner för att bevara mångfalden och utrotningshotade arter.

Vad säger du till djurrättsaktivisterna?

– De har precis samma mål som vi. Djuren ska ha det bra. Ingen skulle bli gladare än vi om de fick leva tryggt och bra i det fria.

Men.

– Kulanen, en asiatisk vildåsna, finns här, men stammen i det vilda är nästan helt utdöd. Vi vill försöka plantera ut djuren igen, men problemen är att de blir jagade, dödade och uppätna av människorna. Det är ett exempel på vilken svår fråga det är.

Christine Karmfalk lämnar rummet och byter några ord med en medarbetare, som kollat var vi kan ta vår promenad och om det finns några djur vi kan möta på vägen.

– Omöjligt bor inte här som sagt, säger hon.

Omöjligt bor inte här?

– Det är ett av koncernens värde- och ledord. Det är verkligen så här. Jag har såna människor runt omkring mig hela tiden. Det är en stämning och kultur, som träffade mig rakt i hjärtat. Jag kommer från skolvärlden, där det finns ett stort engagemang, men det här går utanpå allt jag upplevt. De brinner verkligen för det här på riktigt.

Hon har under sitt dryga halvår på posten hunnit träffa runt 180 av de 226 personerna, som jobbar i parken, i enskilda samtal.

– Jag vill skapa en balans mellan djur, attraktion och Bamses Värld. Linbanan är alldeles fantastisk. Den tar oss in i djurens värld och ger en unik upplevelse. Jag vill gärna ha mer av det, säger Christine.

Du har en vision.

– Jag har det. Det kommer mera, men jag vill inte avslöja något än. Det finns så mycket idéer och tankar. Det märkte jag, inte minst, under alla samtal med mina medarbetare. Det kommer vara något annat här när vi lämnar över parken till nästa generation om 25 år, säger Christine Karmfalk.