Vi står på tröskeln till den fagra blomstertiden sommar. Det är nu som vi skall vara lediga och under en kort period koppla av med blomdoft och ledighet.
I min trädgård har en svartvit flugsnappare sjungit ihärdigt i flera dagar. Allt för att locka till sig en hona. Men det vill sig inte, utan han har flugit som en osalig ande mellan träden och överöst mig med sin karaktäristiska sång. Men så i går var det tyst och jag slängde ett getöga på grannens katt som just för tillfället satt på trappan och tvättade sig. Var han boven?
Men så, just för tillfället var det inte en flugsnappare, utan tre stycken. Han hade tydligen lyckats med sitt uppsåt, platsen var lämplig och han själv var omotståndlig och en lämplig far för den kommande kullen. Nu är den enskilde hannen ganska opålitlig eftersom han har flera kullar att dra försorg om.
I går gick jag upp emot Djurkälla och jag blir alltid lika förundrad över det dramatiska landskapet. Här finns allt från de geologiska formationerna till högvuxen tallskog. Dock får jag tillstå att floran är rätt artfattig.
Djurkälla bildades genom den senaste nedisningens vattenfaser. Man kan avläsa denna verksamhet på Djurkällas sluttningar där alla de isttida strandlinjerna prydligt kan avläsas. I samband med isars verksamhet bildas ofta dödisgropar. I Djurkälla finns flera gropar som kan ha en mer ovanlig flora. En av dessa är björnmossan. Den är visserligen inte ovanlig, men bryter av mot den nästan heltäckande torrmarksfloran av väggmossa och våningsmossa.
Det finns ett anta olika björnmossearter som trivs i sumpskogsliknande miljöer. Antalet arter torde röra sig om cirka tio stycken. Men det är den största som människan har haft intesse för. Den kan bli bortåt 50 centimeter och har använts i olika sammanhang. Exempel på detta är kvastar, flätade dörrmattor, täcken med mera.
Linné uppger i ett brev 1733 att om hösten, ”då biörnen giör sin vintersäng, bär han tillsammans Biörnmossa hvaraf detta muscus fått sitt svänska namn ochdär uti hela vintern sofver”. Under hela 1800-talet finns rikligt med nedteckningar om mossans användning. Den kallades också för stakamossa.
Arkeologiska fynd visar att björnmossan nyttjades redan under vikingatiden. I Skandinaviska bosättningar i York har man funnit flätad björnmossa. Andra namn är sopemossa eller viskmossa.
Att mossan är framgångsrik vittnar att den producerar en oerhörd mängd av sporer, närmare 2 miljoner sporer kan finnas i ett ända sporhus.
Nu finns det dödisgropar på andra håll också, men alltid i samband med isformationer. Förutom de gropar som finns på Djurkällafältet så kan förmodlingen Illersjön betraktas som en sådan. Den vackraste av isgroparna är Skeppstadsjön på gränsen till Vadstena. Närmare Motala finns Staffanstorps tre gropar. Isgroparnas signum är att de är cirkelrunda och relativt djupa.
Här uppe i Djurkälla finns också flera stenrösen varav de största anses sannolikt vara från bronsåldern. Men stenrösen finns det mycket gott om och att Djurkällas marker har används till beten och slåtter är väl ingen nyhet. De flesta av rösena är odlingsrösen.
Hålvägar löper upp mot åsen. Dessa stigar som uppstår i lätteroderade marker där det gått djur kallas för hålvägar. Några hålvägar har säkert ingått i ett större komplex av färdvägar som brukats under bronsåldern och senare.
Exakt var kom den gamla farvägen mellan klostren? Denna huvudled som band samman klostervärlden i Vadstena och norrut. Vi vet att de medeltida vägarna var dragna på höjderna för att undvika lågmarkernas gyttja och besvärliga bärighet. Men mera troligt är att denna huvudled hade ungefär samma sträckning som dagens riksväg 50.
Jag strävar sakta uppåt. Jag har inte så mycket energi numera, så hastigheten är därefter. I stället analyserar jag mer noggrant vad de olika växtskikten kan berätta.