"Tänk att det blev vi till slut ändå"

Sommaren 1948. 16-åriga Solweig har rest från Molkom i Värmland för att hälsa på sin syster Laila i Norsholm. Hos systerns granne på Norsholmsvägen, intill Göta kanal, är det fest. En ung dragspelare från orten underhåller.

Det är "Easter parade" "Lady of Spain", "Dans på Brännö brygga" och "Sleepy time gal".

Han är snygg som få och trakterar sitt handklaver med bravur. Han heter Sune, är 17 år, och tonerna drabbar Solweig som kärlekspilar. Hon faller som en fura. Det gör Sune också. Hon är allt för söt, den där lilla jäntan! 

De smiter iväg från tillställningen, börjar promenera längs kanalbanken, pratar – och vänslas.

Hem till Molkom for sedan den nyförälskade Solweig och började vänta. Inte på ett telefonsamtal för ingen av familjerna hade hemmatelefon 1948. Men på ett brev! Ända till jul väntade hon, sedan gav hon upp.

Den ystra gamängen Sune seglade obekymrat vidare i livet, men var alls inte obemärkt av mötet. Flera gånger under livet återkommer tankarna till Solweig. Hon å andra sidan träffade snart kärleken igen, gifte sig och fick ett långt och bra äktenskap som varade fram till makens död, i 52 år.

Men det visste ju inte den charmige dragspelaren. När han var frånskild och livet var tråkigt 1980 tog han mod till sig, letade upp Solweig och ringde henne.

– Hon kvittrade och var så glad, berättade om make och familj och då blev ju livet ännu tråkigare, säger Sune.

Men han är enveten och 2008 gjorde han en ny framstöt. Via Solweigs systerson i Kimstad fick Sune reda på att Solweig nu var änka och bodde i Västervik.

– Det ryckte till i kroppen när jag fick höra det. Jag kastade mig på telefonen, ringde och sa "hur har du det nu för tiden?"

Solweig trodde först att det var sonens vän och blev lite förvirrad. Men när hon förstod vem som befann sig i andra änden var lyckan stor.

– Klart jag blev enormt glad. Jag har ju aldrig riktigt kunnat glömma Sune, den snyggingen, ler Solweig och blickar ömt mot spelemannen som nu är lite skröplig och grå men lika snygg som då.

De blev snabbt ett par och är sedan flera år särbos. Solweig har sin lägenhet i Västervik, Sune sin i Linköping. Varje fredag åker han till henne och stannar till onsdagen. Då har Sune förpliktelser. Han tar ut sin forna granne Gun, som nu är rullstolsburen på ett demensboende, för att fika och prata.

 – Hon var mitt stöd i många år, när jag var ensam änkeman, så det är klart att jag ställer upp för henne nu.

Och så skriver han böcker. Nu senast om hunden Pirat som han var hundförare till som polis i Boden och som är Sveriges genom tiderna skickligaste polishund, med egen minnessten i Boden och museimonter i Stockholm minsann.

Solweig tycker om hardangersöm, att läsa och motionera. Tillsammans går de promenader och har daglig minnesträning då de tävlar mot varandra om namnen på gamla skådisar och liknande.

Umgänget är ovärderligt för dem båda.

– Då var hon ung och söt. Nu är hon gammal och söt. Jag fasar för att hon ska dö före mig, säger Sune. Det stoppar jag inte för. Om hon skulle bli dement ska jag vårda henne hemma hos mig.

– Jag skulle vissna om jag inte hade dig, Solweig!

– Och jag om inte du fanns. Där du är där vill jag också vara, säger Solweig.

Livets irrstigar är förunderliga. Hur ödets nycker och slumpar avgör hur våra levnadsöden formar sig.

Men en sak är säker. Det är aldrig någonsin för sent för kärlek.