Augusta Söderholm föddes i Slaka och fick ett kort liv. Blott 28 år dog hon i tuberkulos. Men innan dess hann hon företa några för den tiden strapatsrika resor. De resorna gör nu Sara Azzam och Kerstin Melin om, i egensydda tidstypiska kläder och med många hejarop från nya bekantskaper på nätet, som följer dem på vägen. För "Augustas resa" är inget hafsverk. Här finns både Facebooksida, hemsida, Instagramkonto och bloggar på såväl svenska som engelska. Sara har bott i USA i 40 år.

– Men vi får inte kolla morgondagens väder, för det kunde inte Augusta, säger systrarna.

Augusta var deras farmors mormor och levde i mitten av 1800-talet. Resan på Göta kanal företogs tillsammans med bror och mor. Året var 1847 och Augusta förde noggrann dagbok från den resan och fem år framåt.

Artikelbild

| Bergs slussar. Här gick Augusta och hennes sällskap för att titta på Vreta klosters kyrka, sjungandes Bellman under promenaden. Allt står att läsa i Saras och Kerstins farmors mormors dagböcker.

Sara och Kerstin minns hur det talades om dagböckerna när de var små.

– Vi hade en avskrift som vi läste som tonåringar. Augustas liv lät som taget ur en roman av Jane Austen, där giftermål spelade en stor roll i en ung kvinnas liv. Men Augusta hade för sin tid ganska feministiska åsikter,berättar Sara och Kerstin.

Några år före Göta kanalresan åkte hon med sin mor till Tyskland för att åka tåg på den nya "järnbanan" 1847. Dessutom vandrade hon i Dresden i sachiska Schweiz. Nära 200 år senare följer nu Sara och Kerstin i hennes fotspår.

Vi träffar dem i slusstrappan i Berg, hoppar ombord och får höra berättelsen om hur en idé förra sommaren växte till ett stort projekt. Stort, men också fantastiskt kul.

Artikelbild

| Vett och etikett. Man tänker mer på sitt språk och hur man uppför sig i 1800-talskläder, tycker systrarna Sara Azzam och Kerstin Melin.

– Vi historiereser och släktforskar på ett annorlunda sätt, kan man säga. Vi lär oss inte bara om Augusta utan om hur livet rent allmänt tedde sig vid mitten av 1800-talet, säger Kerstin. Vi har fått många nya bekantskaper, människor bidrar med egna historier och vi får saker skickade till oss, som de gamla fina nattsärkarna vi sover i.

Systrarna visar sin minimala hytt, full av regnvåta klänningar och strumpor från gårdagens skurar hängande på tork, hattaskar, kappsäckar . . .

Artikelbild

| Landkrabba. "Drängen" Siv Åström från Finspång följde färden bredvid kanalen, på en antik cykel. "Såna som jag hör inte hemma bland det fina folket ombord. Var och en på sin plats".

– De hade många lager på sig innan krinolinen (stålställningen som bars under klänningen för att få vidd) gjorde entré. Snörliv, pantalonger, två stärkta underkjolar, särk och klänning. Därtill sjal, hätta och bonnett, en styv hatt. Jag använde en partyhatt i halm som grund, Kerstin en ytterkruka, säger Sara.

Augustas öden är väldokumenterade och mycket cirkulerar kring Östergötland. Pia Oredsson, Teater Traska i Åtvidaberg, har forskat om familjen som bodde granne med Augustas. Dessutom var Augustas syster gift med den framgångsrike textilfabrikören Leidenfrost i Loddby, utanför Åby, där även Augusta bodde en tid. När frun dog gifte han om sig med hennes syster, dock inte Augusta.

Artikelbild

| Nya tider. Om deras anmoder plitade ned sin reseberättelse med fjäderpenna och bläck så gör Kerstin det med mobil och dator.

Svårast som 1800-talskvinna är att ta sig ned för Junos smala trappor.

– Men att få med sig hela härligheten av klänningar och kjolar in under matsalsbordet kräver också sin kvinna. Vi är ju som stora maränger, skrattar systrarna.

Artikelbild

| Kontrastrikt. Det är trångt i hytten. Ur hattasken fiskar Sara upp sin dator.

Systrarna har egentligen bara ett klagomål.

– Vi har inget tjänstefolk, som Augusta och hennes familj hade. Vi får göra allt själva, bära och stå i.

Artikelbild

| "Aldrig hänt tidigare". Kapten Albert Håkansson gläds över det udda ressällskapet på Juno. "Får man kanske dinera med damerna i kväll?"

I höst ska de, precis som Augusta, resa till Tyskland. De ska vandra i Dresden och gå på operan i Berlin, precis som hon.

– Så nu syr vi ylledräkter till bergsvandringen och sidenklänningar till operan, säger systrarna, som trivs förträffligt med att ha ena foten i 1800-talets snörliv och den andra i 2000-talets högteknologi.