”Det är inte sant så fint det är!”

Höga svarta grindar glider upp när vi väl hittat fram till Boo och Annika Beurlings hus vid vägs ände, längst ut vid Sommenfjärdens nordligaste del.

Det är inte så mycket för att hålla inkräktare ute visar det sig, utan för att hålla två av familjens lurvigare medlemmar inne.

– Ni är inte hundrädda? undrar Annika och kommer ner för trappan på utsidan av huset.

Astrid och Lisen, två stora och bedårande söta berner sennenhundar får stanna inne och trycker nosarna mot fönsterrutan för att syna oss besökare i sömmarna.

Regnet tilltar men vi vill gärna dröja oss kvar ute. Sommen ligger som en grå spegel och med bergen omkring blir tavlan lugn och vacker.

Här köpte Boo och Annika ett sommarställe för åtta sedan och hit tog de sin tillflykt så snart Boos sysslor som lantbrukare i Sya och Mantorp gav möjlighet.

– Vi bodde på Hydinge gård. Det var stort och mycket jobb både inne och ute, vi blev lite trötta på att dammsuga till slut, säger Boo och skrattar. Och klippa gräset – det tog fyra timmar!

För fyra år sedan sålde familjen gården och beslöt att bygga hus på tomten vid Sommen.

Men vilken typ av hus skulle det bli?

Annika har en förkärlek till timmerhus och tillsammans med Boos dotter Mia åkte hon runt och kikade på olika varianter. Men det var på nätet hon fick syn på den stora kärleken. Ett hus från en leverantör i Lima i Dalarna, helt och hållet i timmer.

– Det sa bara klick! Det var det huset vi skulle ha, så var det bara, säger hon.

Huset fanns bland annat i Tandådalen i Sälen och utgjorde fjällstuga för två familjer. Boo och Annika åkte dit för att titta.

– Det passade oss precis. På vår ritning tog vi bort väggen mellan lägenheterna så blev det lagom stort, säger Boo.

Grunden är byggd i stora skifferplattor och själva huset i rödmålat timmer med balkong och stora fönster ut mot vattnet.

Vi är regnblöta om fötterna men Annika insisterar på att vi ska behålla skorna på när hon välkomnar oss in. Entrén ligger på baksidan och på farstutrappen möts vi av en korg med kottar, flera blomsterarrangemang och en skön keramikgris som ligger på rygg på en stol och gapskrattar.

Innanför dörren tas vi emot med varma, blöta pussar.

– Huset är till för hundarna så det är bara att kliva in. Klinkret på golvet är lättstädat, säger Annika.

Här doftar hemtrevligt av glada hundar och nybryggt kaffe. Vi kliver rakt in i själva storstugan där hjärtat är en gigantisk spis i täljsten. Det är närmare bestämt en Tulikivi från Finland, en 4,8 ton tung bjässe, murad på plats här i huset.

– Jag såg en liknande en gång och blev helt tagen, säger Boo.

Alltså tog han med sig kompisen Anders som är murare till yrket och åkte till Finland.

Spisens delar märktes från 1 till 400, fraktades till Sverige och byggdes upp igen. Täljstenen, med en inbyggd soffa, värmer förstås huset i timtals.

– Barnbarnen brukar vända på tv:n och sitta här och mysa, säger Annika.

Vi slår oss ner vid köksbordet och dricker kaffe och te. Regnet slår mot rutorna och hösten står för dörren.

– Bra, tycker Annika, jag är egentligen ingen sommarmänniska, det är mycket skönare på hösten. Och minst lika vackert, fortsätter hon. Tänk dig färgen på vattnet mot bergen en solig dag i oktober. Det är ett skådespel här varje dag.

Faktum är att Annika är född i Ekeby socken så för henne är cirkeln sluten. Ändå är det Boo som står för kärleken till Sommen från allra första början.

– När jag var 12 år gammal bodde vi i Malexander och redan då blev jag fascinerad av vattnet. Jag och mina fyra bröder rodde varje dag från vårt hus i Aspanäs till Landsnäs och gick sedan upp till Kisavägen där skolskjutsen till skolan i Malexander hämtade oss. På vintern gick vi på isen och när den inte bar sov vi över hos en granne. När jag blev lite äldre och hjälpte till att köra hö på somrarna hände det ofta att jag stannade hästen och hoppade i och badade. Det satte spår i mig på något sätt och sedan dess har jag haft en särskild känsla för Sommen.

Vi dricker påtår och tar sedan en sväng genom huset. En trappa bakom stora spisen leder upp till loftet där Annika har gjort plats för sin favoritsysselsättning; porslinsmålning. Härifrån har hon förstås inspirerande utsikt över vattnet.

På vägen ner passerar vi ett tungt vikingaskepp i järn som hänger i taket och en fransk krigare i full rustning som tagit plats ovanpå spisen.

På entrévåningen ligger alltså köket, med järnspis och ett gammalt vackert bord som funnits i familjen länge.

– Här tänder jag upp varje morgon så att det sprakar hemtrevligt och sätter mig och läser tidningen, säger Annika.

Framför de stora fönstren äter man middag när familjen samlas. Det stora runda bordet har plats för alla – om inte de 20 barnbarnen med föräldrar kommer samtidigt för då blir det en smula trångt förstås.

En trappa ner finns gästrum, kontor, badrum, bastu och gillestuga med stor härlig hörnsoffa framför ännu en imponerande spis – i rödbrun sten från Kina.

Här blir vi granskade av en tjäder och en sparvhök. Faktiskt har man sällskap överallt i huset av ståtliga uppstoppade fåglar. Orre, ormvråk, duvhök, fjällvråk ...

– Här är en storlom, säger Boo och visar in i kontoret. De häckar i Sommen och om man går upp tidigt på morgonen kan man få höra deras mäktiga läte eka mellan bergen.

Från gillestugan går det bra att skjuta upp altandörren och gå rakt ut på altanen och fortsätta ett 20-tal rejäla kliv över gräset och ner till vattenkanten. Längre är det inte och närheten till allt det vackra är kännbar.

Vi tar på regnkläder för att gå ut och känna doften av sjö igen. Astrid och Lisen blir överlyckliga förstås.

Än finns ett uns av sommar i luften men Annika fnyser förtjust.

– Sommar? Herregud så vackert det är här alla andra årstider. Tänk er en septembermorgon när dimman ligger över vattnet och man går ner till bryggan och ser hur den sakta lättar i takt med att solen stiger. Det är inte sant så fint det är!