När han var kyrkoherde i Kisa hade han inte några funderingar på att flytta mera, men när tjänsten som kyrkoherde i Vadstena dök upp var han tvungen att söka.

– Annars hade jag ångrat mig hela livet, säger han.

Men innan han sökte hade han ett familjeråd hemma, men när hustrun och sönerna gav sitt samtycke fanns ingen tvekan. Han har närt en längtan till Vadstena sedan han gick i tredje klass. Då tog den så kallade Östgötaresan honom bland annat till Vadstena.

Artikelbild

| Känslan för Vadstena har han burit med sig sedan han var en liten pojke.

– Jag har ingen koppling till Vadstena, men känslan för Vadstena kommer från den resan, säger han.

Som vuxen har det blivit många besök i Vadstena och längtan har hållits vid liv.

Som präst är det också stort att få verka som kyrkoherde här eftersom Vadstena ses som ett kyrkligt centrum.

Han tillträdde sin tjänst den 1 januari, men kommer att jobba parallellt med Torbjörn Ahlund januari ut.

– Det är viktigt att få del av tankar och tradition, säger han.

Han har inga planer på omvälvande förändringar av verksamheten.

– Min vision är en levande församling, säger han och fortsätter:

– Att vara en levande kyrka är att vara en kyrka för alla grupper i samhället.

Han menar att det är en utmaning att kunna se till allas olika behov och att det inte finns något "rätt" sätt att vara kristen eller "rätt" sätt att gå i kyrkan.

– Kyrkan är inte målet i sig utan kyrkan är egentligen färdkamraten, säger han och hänvisar till Apostlagärningarna.

Mycket, menar han, handlar om att acceptera varandras olikheter även inom kyrkan.

Som kyrkoherde handlar mycket om jobb i olika former, men han har några intressen som ger honom påfyllnad av energi och avkoppling.

– Jag älskar trädgårdsarbete, säger han.

Just det intresset har utvecklats genom åren. I den första prästgården familjen bodde i ville hans fru prova på hantverk i lin.

– Då fräste jag upp hela gräsmattan och odlade lin, säger han och skrattar.

Jobbet som kyrkoherde är stillasittande och innebär stort ansvar och många beslut.

– Då är det skönt att ha en trädgård att jobba med.

Matlagning är ett annat intresse som han utvecklat genom åren.

– Men man kan ju inte laga mat hela tiden.

Intresset för trädgård hänger samman med att han värnar lokalproducerat, småskaligt hantverk och mathantverk.

Tåg i alla former, men helst modell järnväg, är ett annat intresse som resulterat i en jätteanläggning med 200 meter järnvägsspår.

– Det är mammas fel. Hon lät mig inte ha modelljärnväg när jag var liten så när jag flyttade hemifrån köpte jag en och på den vägen är det, säger han.

Just nu befinner sig modelljärnvägens alla delar i flyttkartonger, men så småningom ska den plockas upp någonstans.

Magnus Svensson har hela tiden nära till skrattet.

– Jag är en glad person som skrattar mycket. Jag brukar bjuda på mig själv. Jag tror att jag har självdistans, säger han.

Teknik som inte fungerar kan få honom lite sur och irriterad, men han blir så gott som aldrig arg på människor.

– När jag blir arg på en människa känner jag att jag misslyckats eller förlorat. Blir man arg tappar man greppet.

Som person ser han sig som målinriktad.

– Jag är en kreativ doer, säger han.

Men samtidigt som han jobbar målinriktat får det ta tid och det är viktigt att bygga tillsammans när det gäller arbetet i församlingen.

– Man kan inte köra över folk.

Den kyrkliga verksamheten är en form av gemensamt skapande.

– Det är inte prästen som bygger församlingen. Tillsammans är bra ord.