Asylens bortglömda rum

Nu ska du få följa med högst upp i Asylen, närmare bestämt i klockrummet, och därefter fortsätter vi ner till kulvertarna under jord.

Men först blickar vi tillbaka på husets historia.

Kvarteret Asylen byggdes år 1872 och användes då som sockerbruk. Wadstena sockerbruks aktiebolag hade sin verksamhet här. Därefter blev det tobaksfabrik under en kort period, innan huset gjordes om till ett mentalsjukhus för manliga patienter.

– Det var bara manliga sjuksköterskor som fick jobba här. Av någon anledning var de dessutom tvungna att vara ogifta. Gifte de sig fick de avsluta sin tjänst, säger Sten Gustafsson, fastighetsskötare på VFAB, som idag äger huset.

Mellan åren 1895 och 1974 bedrevs sjukhusverksamheten här. Därefter flyttades den över till det då nybyggda Birgittas sjukhus. Asylen stod därefter tomt fram till 1985 då byggnaden renoverades om till bostäder.

Vad många kanske inte lägger märke till vid en snabb anblick, är det urverk som finns högst upp i tornet på Asylen. Vi ska nu ta oss upp dit.

"Tornrum" står det på en skylt intill dörren som Sten låser upp. Två trappor, sedan har vi kommit till rummet som har en av Vadstenas bästa utsikt. Härifrån ser man nästa över hela stan.

Sten drar ner en vindsstege och klättrar sedan upp ytterligare en våning. Sista trappsteget är nästan en meter högt, så det gäller att ta i för att komma till husets högsta punkt.

– Tänk att det är en 80-årig man, "Kjell Urmakare" kallas han, som en gång i veckan går upp här för att vrida upp urverket. Det har han gjort under många år, säger Sten när vi slutligen står i klockrummet.

Det finns inga fönster, men genom de fyra urtavlorna strilar ljuset in. Klockspelet har lagt av för länge sedan. Kanske är det därför som få lägger märke till den tysta klockan på utsidan av huset.

– Här uppe är det inte många som har varit, säger Sten och fascineras av den enorma träkonstruktion som håller klockstapeln uppe.

Nu är det dags att klättra ner. Långt ner. Vi ska nämligen ta oss in under det gamla mentalsjukhuset.

Vi går samma väg som vi kom ifrån och förbi receptionen där Klosterhotellet idag bedriver verksamhet.

– Nu får vi ducka, säger Sten när han öppnar dörren ner till kulvertarna.

Hukande tar vi oss fram i de smala gångarna. Det här är alltså inga kulvertar liknande de som finns på dagens sjukhus. Nej, dessa använde man istället för att få värme i byggnaden.

– Det fanns inga element på sjukhuset på grund av säkerhetsrisk. Patienterna kunde skada sig på dem. Man eldade i panncentralen som gick ner till ledningarna härnere och sedan vidare upp i huset, förklara Sten och fortsätter längre in i kulverten.

Kan man gå vilse här?

– Ja, åh ja.

Men det är ingen som har blivit kvarglömd...?

– Inte vad jag vet...