Ingegerd föddes i Mellerud i Dalsland.
Gymnasiet gick hon i Åmål, en plats som hon beskriver som mycket vacker.
– Det är inte alls något ”Fucking Åmål”, säger hon och skrattar.
Föräldrarna var engagerade i Melleruds Missionsförsamling.
– Mamma ville att vi skulle få insikt i vad kristendomen stod för.
Det kom hem missionärer och berättade om Afrika, vilket tidigt väckte ett intresse hos Ingegerd. Intresset för andra kulturer och människor som lever på andra platser är något som funnits med hela livet. Hon har besökt flera afrikanska länder. Hon och Ingemar har rest mycket i Israel. Intresset för andra kulturer tror hon har koppling till uppväxten.
– Det är ju väldigt viktigt vad man möter som barn. Om man får en internationell upplevelse som barn så bär man med sig den sen.
Hon lever på ett sätt som hon själv uttrycker som ”internationellt”. För henne innebär det förutom att resa, att läsa och ta till sig information om andra länder, andra människor och andra kulturer.
– Då får man upp ögonen för att ingenting egentligen är en självklarhet.
Ingegerds 70-årsdag, i våras, firades med en resa till Betlehem. Där besöktes Al Basma Center som har verksamhet för unga vuxna med utvecklingsstörning.
Dagen för den här intervjun har Ingegerd en palestinsk klänning på sig. Det beror på att de nu har besök i Vadstena av två kvinnor som arbetar på just Al Basma Center. Hon värdesätter den verksamhet som dessa båda pedagoger bedriver i Betlehem.
– Vår syn på utvecklingsstörda är inte självklar i andra delar av världen.
Blivande maken Ingemar kom som lärare till Mellerud.
– Sen säger det klick så småningom, säger hon och ler.
Paret flyttade runt och Ingegerd skaffade sig sin utbildning. Hon studerade i Göteborg och Uppsala, läste svenska, religion, hebreiska, grekiska och religionsvetenskap.
– Sen har jag gått otroliga mängder dramakurser och jag kan titulera mig dramalärare, säger hon.
Ingegerd och Ingemar flyttade till Vadstena 1977. Ingemar fick ett vikariat på folkhögskolan. De trivdes och det ena ledde till det andra.
– Det blev så bra att vi stannade här, säger hon.
Ingegerd och Ingemar har varit gifta in 48 år. Till att börja med hette de Olsson, men efter en incident då Ingemar sammanblandas med en musiker som hette Ingemar Olsson och fick dennes skattekrav, var det dags att byta namn till Lindaräng. Namnet Lindaräng kommer från Gotland.
De har haft ett långt äktenskap, Ingemar och hon, men kärleken kan inte tas för given.
– Kärleken är också ett arbete. Man måste få utvecklas till det goda och ha omsorg om den andre så att man vågar gå lite längre än man annars skulle vågat.
Att våga lita på sin förmåga och att det ska gå bra är viktigt för Ingegerd.
– Det finns en intuition som man behöver gå på. Intuitionen ska man inte underskatta. Vi är mycket större än vi tror, säger hon.
Vi behöver lita på vår intuition och våga.
– Vi måste unna oss att inte halka ner i nån jantelag, säger hon.
Vi samtalar om mod och Ingegerd passar på att läsa en dikt av Margareta Ekström.
– ”För att man ska kunna flyga, måste skalet klyvas och den ömtåliga kroppen blottas. För att man ska kunna flyga, måste man högst upp på strået, också om det böjer sig....”
Läs gärna hela dikten ”Instruktion för flygrädda” eller ”Instruktion för skalbaggar” som den först hette.
– Det är värdefullt att man vågar, säger hon.
Det är också viktigt att kunna se det värdefulla i livet och det tycker Ingegerd att hon försöker göra. Hon värdesätter familjen, barnbarnen, närheten till vatten och Vadstena som bostadsort.
– Att bo i den här staden är en förmån, säger hon.
Heliga Birgitta betyder mycket för Ingegerd.
– Det är min stora sak att vi bor i Birgittas stad, säger hon.
Birgitta är en viktig kvinnlig symbol och dessutom Vadstenas emblem.
– Hon är en av få medeltida kvinnor som berättat om hur det var att leva som kvinna. Birgitta är min förebild. Jag brukar säga det i politiken ibland, att ni måste förstå att jag har Birgitta som förebild, säger hon.
Ingegerd såg tidigt ett Birgittaspel som hon sedan fick ta över manuset till. Spelet som heter ”Visa mig vägen” sätts upp i början av augusti varje år.
Ingegerds mormor är en också betydelsefull kvinna. Hon emigrerade som ung till Amerika.
– Hon gifte sig därborta med en ishandlare, säger Ingegerd.
Maken dog efter ett par år och hon flyttade hem till Dalsland igen.
Ingegerd visar ett inramat porträtt av sin mormor som 22-åring. Ett fotografi taget i Chicago.
– Här ser man hattens stora betydelse som frihetssymbol, säger hon.
Mormodern bär med stolthet upp sin hatt.
– Kanske har jag fått det från min mormor, säger hon och vänder blicken mot sin ställning med hattar.
En annan kvinna som betytt mycket för Ingegerd är Ellen Key. Hennes kamp för kvinnorna och freden är viktiga än idag och Ingegerd gör sitt för att sprida hennes budskap. Dels har hon gjort en liten skrift med samlade Ellen Key-citat och dels uppträder hon ibland som Ellen Key. Hon har gestaltat Ellen Key vid alla möjliga tillfällen och platser; i Melbourne, Oslo och flera platser i Sverige.
När hon spelar Ellen Key klär hon på sig tidstypiska kläder och en vacker hatt. Ibland blir det mormors hatt.
– Sen går jag ut och säger: Det är jag som är Ellen Key.
I monologform presenteras sedan Ellen Keys bakgrund och texter av henne citeras.
Ingegerd brinner för Vadstena och Vadstenas historia och tycker att fler borde inse storheten.
Det finns en innerlighet i rösten när Ingegerd pratar om Vadstena, om Birgitta och om klostret som Birgitta ritade medan hon bodde i Rom.
– Birgitta har satt sin prägel på mitt liv kan man gott säga. Man lever så nära henne här. Jag är säker på att hon fortfarande kommer till Vadstena. Hon går nog vid min sida då och då, säger hon.