Karin Larsdotter tittar på tavlan med alla präster och kyrkoherdar genom åren. Försa namnet är Johannes 1320. Därefter finns 40 olika män på listan. Karin blir den första kvinnan.
– Jag var i Vadstena med min dotter innan jag tillträdde som kyrkoherde. Hon såg Series Pastorum vid ingången, tavlan där de präster som tjänstgjort i kyrkan finns uppskrivna. Hon sa; "Mamma, det är ju bara män". Då slogs jag av ett skifte, att jag är den första kvinnan som kyrkoherde.
Vadstena har en lång tradition med präster och kyrkoherdar som varit män.
– Å ena sidan tänker jag inte på det, å andra sidan känns det otroligt viktigt. Däremot är det ju inte så att jag tänker på ett helt annat sätt än de tidigare. Men jag har kanske andra erfarenheter som kvinna, som projektledning i familjen.
Karins kyrkliga intresse startade redan när hon som fyraåring gick på Kyrkans barntimmar i sin födelseort Åtvidaberg.
– Jag träffade tant Inga som berättade om Jesus, hon lärde mig "Gud som haver barnen kär" och att Gud finns. Det tilltalade mig. Mina syskon var intresserade av fotboll, ridning och fiske, medan jag alltid varit intresserad av filosofi, historia, språk, tro och har läst mycket böcker.
Vad sa dina föräldrar om ditt kyrkliga intresse?
– De har nog tyckt att det varit lite underligt i perioder. När jag skulle bli präst fattade de inte alls först, men de har accepterat det precis som min systers intressen. Jag åkte på läger, träffade kompisar och gick med i kören. De tyckte det var en bra grej för mig. Kyrkan är bra för dem som är lite udda.
Har du känt dig udda?
– Ja, jag var nog ett ganska udda barn. Jag lärde mig läsa när jag var fem år och har alltid älskat böcker, historia, kyrkogårdar, döden, och dokumentärer. Jag hittade likasinnade i kyrkan, kören och ungdomsgruppen.
När bestämde du dig för att bli präst?
– Jag har alltid varit intresserad av kyrkor, gudstjänst, existentiella frågor och ledarskap. Då kan man ju dra slutsatsen att man ska bli präst, men det var inte självklart för mig. Jag ville läsa journalistik, men kom inte in. Då råkade det vara platsgaranti på Teologen i Göteborg och jag läste baskursen. Där träffade jag andra som skulle bli präster och handledare som hjälpte mig få allt på plats.
1996 hade Karin sitt första jobb som präst i Tannefors, St: Lars församling i Linköping. Hon jobbade därefter fem år som dövpräst med teckenspråk och vidare i tio år i Linköpings domkyrka samt elva år i Mikaelskyrkan i Ryd. Karin har nu jobbat som präst i 27 år.
Ett bönträd i Klosterkyrkan i Vadstena, ett träd med krivna böner som lyfts fram och läses upp vid olika tillfällen.
Karin Larsdotter, Karin beskriver att rekryteringen till kyrkoherde är ganska lång. "En sökprofil tas fram i relation till en programförklaring i Vadstena och Dahl församling. Man gör en gedigen inventering i församlingen, vad man saknat förut och önskar framåt. Tjänsten utlyses och sökande behörighetsförklaras av dom kapitlet. Man kallar några till intervju och om man då är behörig träffar man en intervjugrupp av kyrkorådet och någon med sidokompetens. Därefter träffar man fackliga företrädare och personalgrupper. Om parter är överens så skriver man slutligen ett anställningsavtal".
Varför sökte du jobbet som kyrkoherde?
– Jag är 53 år och alla tre barnen har flyttat hemifrån. Om jag skulle göra det, så var det nu. Jag har en go känsla för Vadstena och har varit mycket här på utflykter, med kyrkans ungdom, på läger, bibelskolor och kulturevenemang. Är man intresserad av kyrka, kultur och historia så hamnar man här. Det är som ett tivoli om man är intresserad av det.
Var det ett stort steg att flytta till Vadstena?
– Nej, jag har alltid känt mig hemma här. Jag är färdig med storstad och tycker det är skönt med ett litet sammanhang. Under olika perioder i livet passar saker bättre eller sämre.
Karin beskriver den största utmaningen i yrket.
– Vadstena pastorat har ett rikt bestånd av kyrkligt och kulturellt arv att förvalta. Vi måste hitta en relevant kostymnivå för oss. Vi ska vara enkla, men behöver samtidigt olika verktyg för att kunna vara det.
Konkret, vad innebär ditt arbete?
– Jag är präst, har gudstjänster, dop, begravningar, vigslar och ganska mycket samtal. Det är första gången jag är kyrkoherde, men har varit mellanchef i 22 år och jobbat mycket med olika beslut. Men då har jag alltid haft en chef över mig.
Vad ser du mest fram emot?
– Blandningen av uppgifter och lära mig vara kyrkoherde. Jag hoppas kunna vara en bra pusselbit här.
Vad kommer vara det svåraste?
– Det finns så mycket att göra och så mycket jag tycker är intressant, men det finns för lite tid.
Karin Larsdotter poängterar vikten av att vara i nuet. "Vi lever i en tid och kultur där saker ska hända, sedan. Barnen ska vara barn och bli vuxna, sedan. Man ska öva sig för att bli skicklig, sedan. Man ska spara pengar för att gå i pension, sedan. Man ska jobba som ett as för att gå på semester, sedan. Men livet är ju nu, sedan vet vi inte".
Karin Larsdotter beskriver att det är viktigt att känna hopp. "Jag har sett så måga exempel, människor har varit uträknade och sedan händer det något helt otänkbart och man reser sig och börjar blomma. Genom mötet med en annan människa, genom kraft, sluta supa eller kanske att överleva en operation. Man måste ha tro på hoppet."
Är det något speciellt som du skulle vilja driva?
– Svenska kyrkan har en slogan; närvaro, öppenhet och hopp. Jag tycker den är bra och den sammanfattar allt. Att vara närvarande i nuet är viktigt och det finns alltid hopp, det spelar ingen roll hur jobbigt allt är. Det är inte över förrän det är över. Man måste tro på hoppet, hopp är kyrkans starkaste varumärke och affärsidé. Vi måste berätta för folk att det inte är kört.
Karin vill att fler ska se kyrkan som en öppen plats.
– Det kan vara svårt att veta var man exempelvis ska gå med sin ensamhet, men i kyrkan är man alltid välkommen. Fler borde ta till vara på det. Att se varandra är viktigt, att säga "Hej".
