Patrik Hagman Ă€r författare och teolog. Han vĂ€xte upp i finska Ăsterbotten och talar pĂ„ mjukt sjungande finlandssvenska. Hans berĂ€ttelse börjar med ett helt vanligt smĂ„barnsfamiljeliv. Det han delade med frun Kika och sonen Joel.
â Han var en klipsk liten pojke och började lĂ€ra sig bokstĂ€ver i treĂ„rsĂ„ldern.
En dag föll Joel ur sin sÀng och började dÀrefter att krÀkas pÄ morgnarna. Till en början trodde man att han bara fÄtt en hjÀrnskakning i samband med fallet. Men nÀr han inte blev bÀttre och undersöktes nÀrmare visade det sig att han hade en avocadostor tumör i hjÀrnan.
â För mig aktiverade det tankar pĂ„ nĂ€r pappa dog i cancer nĂ€r jag var 21 Ă„r. Det var som att jag hade med mig erfarenheter jag kunde anvĂ€nda mig av. Som att jag visste hur man beter sig i en sĂ„dan situation.
Efter beskedet vÀntade cellgiftsbehandlingar och lÄnga vistelser pÄ sjukhus. För Kika blev det betydelsefullt att lÀra kÀnna andra förÀldrar i liknande situation och fÄ stöd frÄn dem.
â Det var inte riktigt sĂ„ för mig. Jag fortsatte arbeta pĂ„ universitetet och tyckte att det gav en viss avlastning att umgĂ„s med mĂ€nniskor utanför sjukhuset ibland.
Sjukdomen och de tuffa behandlingarna gjorde Joel lÄngsammare och den lÀsutveckling som pÄbörjats kom av sig. För en bokÀlskande man som Patrik var det en viktig del av faderskapet att lÀsa sin egen barndoms favoritböcker för sonen. De hade lÀst Emil, Pippi och Mumin och hade hunnit börja pÄ serien om Narnia.
â Det var nĂ„got av det svĂ„raste, att en hjĂ€rntumör pĂ„verkar personligheten. Att Joel förĂ€ndrades sĂ„.
Efter den sista cellgiftsbehandlingen tappade han dessutom hörseln.
â DĂ„ försvann möjligheten att lĂ€sa nya berĂ€ttelser. Vi kunde bara lĂ€sa sĂ„dant Joel redan kĂ€nde igen. Det var tungt att förlora det, som var en sĂ„ viktig del av vĂ„r relation.
Sonens sjukdom och vistelser pÄ sjukhus blev det livet cirkulerade kring. Ibland mÄdde Joel relativt bra och kunde vara hemma, men han var mycket infektionskÀnslig eftersom cellgifterna slog ut immunförsvaret. De kunde inte umgÄs med andra eller vara ute bland folk.
â Allt blev centrerat kring oss tre. Vi blev isolerade i vĂ„r lilla vĂ€rld.
Ett tag sÄg det lovande ut och tumören var borta. Joel kunde börja pÄ förskolan igen, men glÀdjen varade inte sÄ lÀnge. Efter nÄgra mÄnader var cancern tillbaka.
â DĂ„ fanns inte lĂ€ngre nĂ„got hopp om att nĂ„gon behandling skulle kunna bota honom, utan det skulle bara ha varit att köpa lite mer tid. Han skulle fortsĂ€tta vara sjuk och bara bli sĂ€mre. Det ville vi inte göra mot honom.
Joel tynade lÄngsamt bort och de bodde tillsammans med honom i ett litet rum pÄ sjukhuset. Han dog en och en halv mÄnad senare, bara sex Är gammal. Precis i dödsögonblicket upplevde Patrik det som att Joel var mer nÀrvarande Àn han varit i sitt allt sjukare tillstÄnd.
â I nĂ„gra sekunder var han dĂ€r igen liksom. Det Ă€r vĂ€l det vi menar med sjĂ€len. Jag och Kika grĂ€t mycket, det var fruktansvĂ€rt och samtidigt fick vi möjlighet att vara ute och uppleva saker igen efter att ha varit sĂ„ isolerade. Vi kom vĂ€ldigt nĂ€ra varandra och jag minns det i efterhand som en fin tid.
Men bara tvÄ Är senare slog sorgen till Ànnu en gÄng. Kika fick en stroke. Det kom som en blixt frÄn klar himmel. Det var pÄ ett helt annat sÀtt Àn det lÄnga sjukdomsförloppet med Joel. Hon lÄg i koma i tvÄ veckor innan hon dog.
â Nu var jag alltsĂ„ ensam och det var skrĂ€mmande pĂ„ ett helt annat sĂ€tt. Det vĂ€ckte ocksĂ„ frĂ„gor om vem jag sjĂ€lv var.
Han upplevde sin identitet som speglad genom Kikas blick och nÀr den inte lÀngre fanns visste han inte vem han var.
â En vĂ€n flyttade in hos mig och fanns tillhands den första tiden. Flera kom med mat och hjĂ€lpte till pĂ„ olika sĂ€tt.
Till slut sjönk det in att han hade ett sammanhang Àven utan Kika. Att det fanns andra blickar att spegla sig i och att han inte hade blivit en helt annan person.
â Det blev tydligt att vi Ă€r vĂ„ra relationer.
Kort efter Kikas död skrev Patrik en bok om sina erfarenheter av sorg. DÄ var han rÀdd att uppfattas som konstig. Till exempel i detta att det kan kÀnnas som en befrielse nÀr en mÀnniska som varit sjuk lÀnge dör. Men nÀr andra, som varit med om liknande saker, har lÀst boken har de ofta kÀnt igen sig allra mest i just det. Det Àr som att det Àr mycket som inte gÄr att förklara för nÄgon som inte varit dÀr sjÀlv.
â Mycket hade jag processat medan Joel levde. GrubblarfrĂ„gorna hade jag hanterat under hans sjukdomstid, eller redan nĂ€r pappa dog.
För en troende mÀnniska som Patrik kan grubblarfrÄgorna handla om vad Gud menar, eller varför detta drabbar just en sjÀlv.
â Jag har aldrig trott pĂ„ en Gud som ger ett enkelt liv och ordnar allt som vi skulle kunna önska att det var. DĂ€remot en Gud som Ă€r med oss genom allt. Det upplevde jag starkt att Gud var Ă€ven nĂ€r det vĂ€rsta hĂ€nde. Att studera teologi blev ett sĂ€tt att bearbeta sorgen efter pappa. Jag upplevde att det fortfarande höll.
NÀr Patrik nu delar med sig av sin berÀttelse tycker han att det kÀnns som ett annat liv och pÄ mÄnga sÀtt avlÀgset.
â Jag tror att det Ă€r vĂ€ldigt olika för mĂ€nniskor som förlorar en anhörig hur mycket âlivet drar ivĂ€g med enâ, eller hur mycket man blir kvar i det som har varit. För mig har livet verkligen dragit ivĂ€g. Det Ă€r vĂ€ldigt svĂ„rt att tĂ€nka sig innan, men min erfarenhet Ă€r att livet gĂ„r vidare, av sig sjĂ€lvt liksom.
Det har gÄtt elva Är. Patrik Àr nu gift med Emma och de flyttade frÄn à bo till Vadstena 2021. Han bor pÄ en helt annan plats, har ett annat arbete som teolog pÄ Linköpings stift och har andra mÀnniskor omkring sig. Dessutom kom han nyligen ut med en bok om Lukasevangeliet som han arbetat lÀnge pÄ.
â Jag Ă€r vĂ€ldigt mycket i det jag tĂ€nker pĂ„ just nu, eller i det jag gör.
Patriks berÀttelse handlar ocksÄ om att slÀppa taget om tanken att vi kan kontrollera livet, eller att det ens vore bra. NÄgot han Àven kommer in pÄ i sin nya bok.
â Det Ă€r destruktivt att vara fĂ€st vid en idĂ© om hur livet ska vara för att vara lyckat. Livet kan bli bra pĂ„ ovĂ€ntade sĂ€tt. Jag skulle absolut aldrig ha velat förlora vare sig Joel eller Kika, men livet nu Ă€r faktiskt rĂ€tt sĂ„ underbart.
Den som vill höra Patrik berÀtta sjÀlv kan komma till VÀtternkyrkan i Vadstena den 25 september dÄ han medverkar i en samtalsserie under rubriken "NÀr det vÀrsta har hÀnt behöver man inte vara rÀdd mer."