Bling bling och vassa horn hemma hos Eva-Lena

– Jag flyttade hit 1983, berättar Eva-Lena Johansson. Det är Pers föräldrahem, han flyttade aldrig hemifrån kan man säga. Huset är byggt 1897 och var Lunnevad folkhögskolas första elevbostad. Sen forslades det hit på 1930-talet då en byggmästare köpte det som tvåfamiljshus.

Ni var unga när ni träffades?

– Vi var 25 år båda två. Pers föräldrar hade taxuppfödning, Filbyter kennel/Östergötlands och Sörmlands taxklubb. När hans pappa sedan dog och jag flyttade in så var det fortfarande sju taxar kvar här. Hela köksgolvet guppade när de var inne samtidigt!

Hundar, hästar och jakt har präglat inredningen i årtionden. I ett hörn i köket sitter en stor tjädertupp, tjuvskjuten i Finland och smugglad till Sverige för sådär en 50 år sen. Svärfars. Dovhjortar, kronhjortar och rådjur samsas med mer exotiska djur. Trappan vaktas av en gigantisk kudu, en av de 100 största som någonsin skjutits i Afrika. Det är sonen Calle som förvaltar pappa Pers jaktintresse, sedan Per gick bort efter julhelgen 2014. Dottern Anna-Clara är helt ointresserad av jakt, och Eva-Lena så gott som.

– En hare fällde jag i alla fall.

Blev den uppstoppad?

– Nej, den är uppäten. Vi har bara ätit vilt kött här hemma, dovhjort, kronhjort, hare... Ungarna var så trötta på det när de var små, de blev jätteglada om de nån gång fick en karrékotlett.

Nutida trender som ”ljust och fräscht” och ”köttfri måndag” är inte Eva-Lenas grej. Hon går på tvärs, väl medveten om att jakttroféer numera är kontroversiella. Men snart är det dags att flytta upp alla djurhuvuden – impala, oryx, vårtsvin – på övervåningen så att konsten får komma ner.

– Jag tycker det är kul med blandningen av jakt och modern konst, som är mitt intresse, säger Eva-Lena. Och att sätta ihop gammalt med modernt.

Ett tredje spännande motsatspar är det feminina och det maskulina. Glittrande kristallkronor, blingade handväskor och necessärer bryter mot de vassa hornen och tunga möblerna. Rosa flärd mot chokladbruna väggar. Det är tydligt vem som bestämt över vilket rum. Som biblioteket.

– Det här är mitt rum! Jag har valt allt, och här trivs jag bäst. Tavlorna föreställer mina gamla hästar, Lafayette och Black jaguar. Per fick sätta upp en korp, inte mer. Sen fick han på sin höjd sitta här vid brasan.

Uppe på övervåningen har Eva-Lena slängt ut dubbelsängen och bytt sovrum. En riktig budoar med sängen under snedtak och Eva-Lenas mammas gamla kattsolglasögon på framträdande plats. De vackraste necessärerna, alla från den danska designern Lisbeth Dahl, fyller en hylla. Marimekkos Geopardimönster ska flyttas in i dotterdottern Sagas rum.

– Det ska det bli grå väggar, jag har provmålat lite i hörnet där.

De senaste 18 månaderna har varit tyngda av förluster i Eva-Lenas liv; pappan, maken, och så mamman. När hon städade ur föräldrarnas vind fann hon ett porträtt på sig själv som mycket ung, i lottauniform. Det hänger här nu.

– Jag var fanbärare för hela Lottakåren, och hade klämt ner fötterna i ett par klackskor. Vilka skavsår! När vi gick till vesper så rann blodet. Då hade vi varit på övning och jag hade gått i kängor i två veckor innan, och sen dessa skor...

I gästrummet hänger afrikanska masker, och här samlas också alla statyetter och figurer som Eva-Lena hittar på Tradera.

I det som förut var kök, när huset rymde två familjer, blev det badrum eftersom vattenledningarna redan fanns. I dag är Eva-Lena mycket nöjd med det, även om, som hon säger, "snickare har väldigt svårt att prata med kvinnor".

– Jag hade sett Ernst (Kirchsteiger) och blivit inspirerad av ett badrum med pelare i mitten. Det ville hantverkarna inte göra – "nää det går inte, nej nej". Men jag hatar raka väggar så då fick de istället göra en snibb ut i rummet, och ställa tvättställen med speglar snett mot varandra. Det är tomt innanför och visst försvann det golvyta, men det här är jag nöjd med.

Du har bastu också.

– Ja, men jag vågar inte använda den sen jag blev ensam. Tänk om dörren går i baklås!

Men du, vad är grejen med klockorna? Du har klockor överallt! Till och med ovanför badkaret.

– Jag är tidsfascist! Jag måste veta vad klockan är hela tiden. Det har att göra med att jag alltid är i tid, och tycker att man ska ha respekt för andra människors tid.

Tack för din tid, och för att vi fick komma hit.

– Tack själva!