Skidlärare och pistör – rena drömmen

Daniel Jakobsson svänger runt hörnet på Wallmans Wärdshus. Här, i källaren på baksidan närmare bestämt, har skidpatrullerna sitt tillhåll.

Han stänger av skotern och tar av sig hjälmen. Klockan är tio på förmiddagen och arbetsdagen har hållit på ett par timmar.

Redan 07.30 samlas han och de andra pistörerna innan de ger sig ut i backarna. Samtliga nedfarter och liftar ska säkerhetskontrolleras varje morgon, från Express 303 i Lindvallen till Kentbacken i Högfjället. Under högsäsong innebär det sammanlagt 48 liftar och 51 backar.

– Vi åker upp och ner med skoter och kollar att det inte finns några farliga föremål i pisterna och att alla skyddsmadrasser och nät sitter som de ska. Vårt uppdrag är att förebygga skador och se till att våra gäster åker skidor så tryggt som möjligt, säger han.

Daniel har sitt ursprung i Ljungsbro. 1999, för 17 år sedan, frågade en kompis som arbetade som skidlärare om han inte skulle med till fjällen.

– Varför inte, tänkte jag. Och det var så himla roligt! Jag fick mersmak direkt och blev kvar.

I dag är Lindvallen Daniels hem tio månader om året. Han tillbringar de flesta vinterdagarna i backarna på sin skoter och är utbildad akutsjukvårdare.

– Det betyder att jag kan ge hjärt- och lungräddning och hjälpa personer som vi befarar har rygg- och nackskador. Man kan säga att vi gör det mesta utom att ge mediciner.

I snitt tar Daniel och hans arbetskamrater hand om mellan fem och sju skador om dagen. Allra vanligast är att knän och handleder tar stryk.

– Många kör omkull. Det kanske har kommit nysnö och så spänner man sig igenom backen och slappnar av på slutet och då skär skidorna iväg, säger Daniel.

Vi hoppar på skotern och drar ut i Gustavsbacken. Daniel kryssar mellan skidåkarna. Han stannar vid en madrass och borstar bort snön.

– Det händer att folk monterar ner de här och åker på dem på nätterna. Det är totalt livsfarligt, säger han.

Två dagar i veckan har Daniel ledigt. Då åker han skidor – så gott ett trasigt knä nu tillåter – eller tar en sväng till Mora.

Han pratar varmt om gemenskapen pistörerna och de andra säsongsanställda emellan.

– Vi brukar gå ut och käka eller laga mat tillsammans. Ibland har vi tipspromenad på skoter.

Numera bor Daniel ensam i en lägenhet i ett personalboende.

– När man har ett ansvarsfullt arbete och jobbar med människors säkerhet så måsta man kunna sova bra, säger han.

Snuddar du ens vid tanken på att sluta och flytta hem?

– Inte just nu, då måste jag hitta något som är precis lika roligt. Jag älskar naturen, landskapet, friheten och lugnet i fjällen. Jag mår allra bäst av att vara här och det finns ingen anledning att sluta med något som jag brinner så mycket för.

För Elin Andersson från Norrköping har livet i fjällen just börjat.

– Jag älskar miljön och jag älskar att ta hand om barn, säger hon.

Som klippt och skuren för rollen som skidlärare alltså.

– Vi har varit i fjällen varje år sedan jag var liten. Förra året var det en kompis, en vän till familjen, som frågade om jag ville praktisera en dag när han jobbade som skidlärare. Det var jättekul och i år testade jag att söka.

Elin svarade på ett frågeformulär om tidigare liknande erfarenheter och tillsammans med långt över hundra sökande kallades hon till intervju.

– Sedan kom det ett telefonsamtal, säger hon glatt; ”Elin – välkommen att jobba som skidlärare i Hundfjället”.

Under hösten gick Elin och de andra nya skidlärarna steg 1- och steg 2-utbildningen.

– Kurserna bekostar man själv och de går ut på att lära sig lära ut skidåkning praktiskt och att läsa teori om motorik och annat.

Sedan säsongen drog igång strax före jul är Elin i backen hela dagarna. För det mesta har hon lektioner från åtta på morgonen till efter fyra på eftermiddagen.

– Alla som är här värnar om gemenskapen. De som har jobbat längre tar emot oss nya med öppna armar. Det finns alltid någon att fråga. Jag hade lite svårt med en 3-åring som bara grät under en av mina första lektioner och då var det någon som sa ”prutta honom i magen, eller gör en high five så att vanten åker av, då skrattar de alltid.” Det funkade!

Strax efter lunch väntar nästa lektion. Elin har kastat i sig sin matlåda och drar på jackan igen. Hon tar ett gäng blå västar i handen och gör sig redo. Inför varje ny lektion travar de rödklädda skidlärarna ut i samlad tropp. Barnen väntar vid respektive flagga nedanför Långliften. Elin är på väg mot "Snöstjärnorna". Det är ett litet gäng barn mellan 4 och 6 år som har åkt skidor minst en säsong tidigare.

Hon delar ut västar och skojar och skrattar. "Nora, har du nya glasögon?", ropar hon och Nora vågar genast släppa mammas hand.

Lektionen kan börja och Elin tar täten mot en av liftarna en bit bort. Det krävs lite tålamod för att traska med skidor och utan stavar i motlutet. Elin sträcker ut en hjälpande hand där det behövs. Till slut når de knappliften. Elin gör high five med kollegan som jobbar som liftvakt och så försvinner hon och barnen uppåt, en efter en.

– Så här ser dagarna ut, förklarar Elin när vi ses igen lite senare på eftermiddagen.

Är jobbet som du hade föreställt dig?

– Bättre! Det är helt underbart.

Sitt bohag har Elin i ett rum i en korridor som kan liknas vid ett studenthem.

– Vi har gemensamt kök och allrum och där hänger vi tillsammans. Det är jättebra, säger hon.

Bortsett från skidlektionerna kan de dagliga arbetsuppgifterna bestå av att jobba i Valles snölekland, leda kvällsturer i Trollskogen, vara liftvärd och att "duka" skidområdet med flaggor och figurer.

Därtill har skidlärarna chans att utveckla sin egen åkning tillsammans med erfarna lärare i Akademin. De träffas ofta och ger sig ut i pisten tidigt på mornarna.

Endast fredagen kvarstår av skidveckan och Elin ska skriva diplom till alla duktiga barn. Hennes kollegor har samlats i skidlärarnas lokaler som ligger under värmestugan. De är i full gång med pennor och papper. Det skrattas och skojas, berättas om sådant som hänt under dagen och pratas om aktiviteter till kvällen.

Vad gör du nästa säsong?

– Då är jag här igen. Det vet jag redan nu!