– Bägge mina söner bryter ju arm. Jag hade inte hållit på utan dem och klubben. Om man inte hade haft dem bakom ryggen så hade jag lagt av för länge sedan.
Äras den som äras bör lyder ett gammalt ordspråk och Vätternbrytarnas Thimmy Lundgren är väldigt tydlig med vilka han tycker ska ta åt sig en stor del äran av hans framgång.
För utan sönerna och klubbkompisarna i Vätternbrytarna så menar han att han antagligen inte hade varit på plats på VM i Bulgarien.
Och då hade han aldrig fått uppleva sitt livs största framgång som armbrytare.
För Thimmy slog till och knep VM-silvret i grandmaster -90 med högernäven.
– Ja, det gick fruktansvärt bra. Jag är otroligt nöjd för det var en jäkla tuff klass, säger Vätternbrytaren.
Klassen var den största bland mastersklasserna med 22 deltagare och på vägen fram till finalen gick han segrande ur den ena tuffa kampen efter den andra.
– I bland så har man tur med lottningen och kan få det ganska lätt. Men nu fick jag verkligen kämpa hela vägen.
Men väl framme i finalen så var kraften slut.
– Jag kände väl själv att jag inte var så nära. Jag var helt slut i armen. Efter grundomgången fick vi vänta ett par timmar till semifinalen och sen var det ytterligare ett par timmars väntan till finalen. Så det var jättesvårt att ladda om, säger Thimmy som nu äntligen fick VM-medaljen som han blev snuvad på 2009.
– Då slutade jag fyra och det kändes som att bli lurad på konfekten. Nu var det ett av största VM.ena som har varit. Det var 1150 brytare från 60 nationer med, säger Thimmy.