I lagsporter är det ofta mycket snack om huruvida man ska spela offensivt eller defensivt, vilken taktik som är bäst. Kanske beroende på hur det andra laget spelar.
I kvartsfinalserien mellan Linköpings HC och Frölunda har snacket gått ungefär så. Det fungerar bäst för LHC när laget spelar defensivt och disciplinerat. Det fungerar mindre bra för LHC när laget ångar på för fullt framåt.
Men jag undrar om det egentligen spelar något roll om fokus är framåt eller bakåt. I slutspelshockey tror jag att allt handlar om taggning och aggressivitet, vare sig du är i egen zon eller anfallszon.
I Cloetta center i går inledde LHC defensivt och passivt, vilket inbjöd Frölunda till att ta initiativet. Men, konstigt nog stod det ändå 1-1 efter första perioden efter att ovanlige målskytten Carl Dahlström kvitterat för hemmalaget.
Det var efter det som LHC kom ut och visade en helt annat hetta, över hela isen. Det var en helt annan inställning i närkamper och då vände också matchen helt rättvist.
Viljan gjorde att poängkungen från grundserien, Pär Arlbrandt, åter kunde lysa med två mål och 5-3-segern var säker och helt välförtjänt.
Motalakillen Anton Blomberg fick också vara med på ett mikrohörn med 50 sekunders speltid som extragubbe. Kanske är det något magiskt med honom. Med honom på isen har nämligen LHC 3-0 i matcher, och med Blomberg utanför är det 0-3. Kanske kan vara värt att låta honom göra några byten i Scandinavium på torsdag.
Det är roligt och starkt av LHC att skaka fram en sjunde match. Laget är ett vinnarlag hur det än går i den avgörande matchen. Blir det förlust så faller laget med flaggan i topp och blir det seger fortsätter äventyret.
På den lokala fronten är det lite oroväckande att se det skaka lite i IFK Motalas bandytrupp just nu. Det känns som att allt för många bra spelare är på den osäkra listan. Det är också tråkiga anledningar till att de är osäkra, sånt som att de är missnöjda med sin roll i laget eller är oense med klubben om den ekonomiska ersättningen i kontraktet.
Sådant typ av missnöje är ingen bra grund att bygga vidare ett lag på.
Det är trist också att spelare inte lyckas kombinera sitt jobb med spel, men det är tyvärr vardag för en liten sport som bandy. Det är svårt att ha bandy som något annat än en hobby, särskilt när publiksiffrorna för ett lag som IFK inte är i närheten av vad de var förr.
Men det ska sägas att det inte gått så lång tid än och det är fortfarande fyra veckor till försäsongsträningen börjar. Så än har IFK tid på sig att skaffa en slagkraftig trupp för toppstrid i allsvenskan nästa säsong.
En ljuspunkt var i alla fall i går att den nye målvakten Jussi Aaltonen från Tjust blev klar. Som alla finländare kastar han bollen långt, men i det här fallet beror det inte på boboll, den finska varianten av baseboll. Nej, Aaltonen säger själv att han bara tränat extra på att kasta långt under uppväxten hemma i Björneborg.
Hur som helst kan utkasten bli ett anfallsvapen, och bara för Björn Einarsson och andra IFK-forwards nu att träna extra på att ta emot långa bollar från Jussi.
Jag hoppas att värvningen av Aaltonen kan vara starten på några ytterligare spelarkap från IFK:s sida. Det har varit för tunnsått med nyförvärv de senaste åren.