Att hämta upp 1-4 till 4-4 i en toppmatch är bra gjort. När kvitteringen kommer på hörna på tilläggstid är det ännu bättre kämpat. Sett till den beskrivningen borde oavgjort känts som en seger för IFK Motala mot Gripen. Bra moral, liksom.
Men för mig kändes det inte som seger.
4-4 var en förlust i lördags.
IFK hade inte toppstriden i egna händer ens före matchen och IFK har det ännu mindre nu. Det hade krävts en seger och för mig känns det kört med elitseriekval. Det är bara att titta på tabellen och plocka fram fakta.
Förutsatt att IFK vinner de sju återstående matcherna, vilket i och för sig är klart möjligt, så måste Nässjö tappa två poäng förutom att de förlorar mot IFK i sista omgången. Gripen måste tappa tre poäng på sina matcher mot mittenlag och bottenlag.
Det är ett mindre mirakel som måste ske när nu standarden på lagen i allsvenskan är så ojämn. Det är IFK:s svaga målskillnad som gör att det ser omöjligt ut.
Den där olyckliga inledningen på serien, med två förluster mot Nässjö och Jönköping, är nu troligen det som fäller Motalalaget. Bittert när IFK kommit i gång så bra under helgerna, men alla resultat räknas.
Veteranen Patrik Spångberg försökte gjuta hopp i det hela efter lördagens snömatch.
"Allt kan hända. Vi ska göra vårt ända in i kaklet och så får vi hoppas att de andra tappar poäng. Det kan gå", sade Spångberg.
IFK gjorde en okej insats mot Gripen och har visat att laget är lika bra som Trollhättanlaget. Problemet var att IFK:s offensiv var för trubbig mot det väl samlade bortaförsvaret och problemet var också, återigen, utvisningarna. Onödiga tiominutersstraff har IFK åkt på hela säsongen och nu syndades det igen. Mellan jämna lag är det små marginaler och då måste det kännas surt för IFK att falla på eget grepp.
Jag kunde också sakna en mer offensiv taktik i IFK tidigare. Det borde chansats mer och flyttats upp mer folk för att störa Gripensäcken. Nu kom det ofta en eller två IFK:are solo mot sju-åtta motståndare och då blev det svårt att åka igenom. Supportrarna sjöng "framåt, framåt, framåt" hela andra halvlek, men med gehör från laget först i slutskedet när Patrik Spångberg flyttades upp som target player. Lätt att vara efterklok, men de breda attackerna borde kommit tidigare.
Breda attacker var annars något som Sandviken bjöd på i elitseriens toppmatch mot Hammarby på Tele2 arena i fredags. Jag var en av de 12 000 som var där och fick se en tydlig skillnad mellan lagen. Bajen hade bara Adam Gilljam som kunde hota, medan Saik hade tre-fyra sylvassa anfallsharpuner. Jag såg enormt skickliga spelare i Erik Säfström och framför allt unge Erik Pettersson och 6-2 var helt rättvist.
Lika säker som jag är på att IFK Motala missar kvalet är jag på att Saik är Sveriges bästa bandylag den här säsongen.
Men när nu SM-guldet avgörs med en en enda finalmatch så kan allt ändå hända. Det finns fortfarande chans för Brodéns Bajen eller Patrik Hellmans Villa att sprattla till i en enstaka final. Så något säkert spel är inte Saik som mästarlag. Även om Saik är bäst i vinter.