Bra besked överallt var det i helgen. Inte minst i den fotboll vi har runt omkring oss. Om vi börjar med den lokala eliten är det väldigt bra gjort av ett från och till skadesargat Motala AIF komma in i en så bra period på hösten.
En ren omvänd Olle Nordin-marsch med fyra raka 2–1-segrar. Alla kommer vi ihåg alla 1–2 Sverige hade i det olycksaliga VM i Italien 1990. Men nu är det Maif som gått fram som en ångvält mot respektabelt motstånd. 2-1 mot i tur och ordning Norrby, Kristianstad, Halmia och senast nu FC Trollhättan.
Denna svit kommer åtminstone jag komma ihåg ett tag. Maif jagar nu tredjeplatsen i söderettan, vilket får ses som det bästa klubben gjort sedan kvalsegern i division 2 år 2000, när laget gick upp i superettan.
Det är svårt att jämföra olika epoker när seriesystemet gjorts om, men jag tror definitivt att årets lag är det bästa Maif haft på knappa 15 år.
När kontraktet nu är helt säkrat fyra omgångar före slutet är det läge att blicka lite framåt, mot nästa säsong. Om Maif kan ta ett kliv upp till då och på allvar slåss om superettan-avancemang.
Lite svårt kan det bli när Ibrahim Alushaj, poängkung de senaste två åren, tackar för sig. Han klargjorde för mig på söndagen att han lämnar Maif när kontraktet går ut, att det blir spel i superettan eller allsvenskan nästa säsong. Så många anbud har han, att han kan lova det.
Kvaliteten på honom kan ingen ifrågasätta heller, även om han är lite av en late bloomer som 28-åring. Han är både en bra framspelare och måltjuv och har varit det båda åren i Maif. Han har också en känslig vänsterfot i spel och mottagningar och han kan dessutom det här med fasta situationer. Hans mål nummer 16 och 17 i ettan, de avgörande två målen mot Trollhättan, kom först direkt på frispark och sedan direkt på hörna. Det visar en spetskompetens.
Självklart är det ett gigantiskt hål att fylla i truppen för Maif. Alla vet vilken skillnad det varit i udd framåt med eller utan Alushaj. Anfallaren har inte bara varit bra själv, utan även gjort lagkamrater farliga.
Maif har alltså lite jobb att göra i höst. Viktigast tror jag är att förlänga med tränaren Lennart "Kral" Andersson som varit en nyckel i två års framgångar. Sedan gäller det att hitta en ny måltjuv efter Alushaj och så kanske förstärkningar på flankerna, ytterspelarna. Det blir spännande att följa bygget vidare.
Det var roligt att jag på plats i Töreboda i lördags också fick se Motala få ytterligare ett division 1-lag. För givetvis är det klart att Boren klarar kvalet efter 12–2 i första matchen. Allt annat är bara ointressant matematik. Bara att gratulera till ett rättvist avancemang.
För Boren gäller det nu också att bygga vidare för att kunna gå så bra i ettan som är möjligt. Men även om Boren har fantastiskt vass spets i spelare som Emelie Ljungberg, Emelie Johnsson, Felicia Rohlén och Lisa Pålsson tycker jag att lagets intränade passningsspel är det bästa av allt.
Marcus Egnell och laget har kört sin idé och vågat tro på den in i kaklet. Det har fallits igenom resultatmässigt några gånger, men det är den tron som nu ger spel utanför länet igen och det är där Motalas bästa damlag ska vara.
På den högsta nivån är det roligt att Malmö FF nu tycks bli det storlag svensk fotboll behöver, med bra CL-spel och två SM-guld i rad. För östgötsk del var det i allsvenskan bra att Åtvidaberg säkrade kontraktet och att IFK Norrköping tog ett viktigt steg ditåt.
Men, det allra roligaste fotbollsbeskedet i helgen för mig kom i fredags, att klassiska inomhuscupen Kristberg cup räddas och spelas i vinter. Troligen i Motala sporthalls A-hall om Boren behagar att flytta sin planerade ungdomscup till annan hall i stan. En turnering som Kristberg cup behövs för intresset, snudd på lika mycket som division 1-lag på dam- och herrsidan. Med det får vi bredd och elit hand i hand framåt.