Det var upplagt för en fantastisk speedwaykväll, och folkfest, på Dunteberget. Sol, tropisk värme, Piraterna mönstrade sin stjärntrio, bortalaget gästade som tabelletta, och med i Rospiggarnas lag var förlorade sonen Jonas Davidsson som dessutom gått till EM kvällen före.
Jag tänkte på eftermiddagen: Kommer inte storpubliken i kväll så kommer den aldrig. Åtminstone inte i grundserien.
Det blev en fantastisk kväll, frånsett publiksiffran då som jag skulle vara mycket besviken på om jag jobbade för Piraterna. Att det bara kom 2 712 när det nu inte kunde bli mer kittlande förutsättningar måste sätta i gång en ordentlig utredning i klubben kring var publiken tagit vägen.
Det kan bero på mättnad efter SM-gulden, det kan bero på att dagens människor hellre idrottar själva än ser på andra, det kan bero på höga entrépriser, och det kan bero på tv-sändning. Hur som helst måste det utredas, för toppspeedwayens framtid i stan. Den framtiden hänger mycket på livepubliken.
Nåväl, åter till den härliga kvällen. Kanske var det inte så många omkörningar som setts andra matcher på Duntis, men spänningen var det inget fel på. De som kom bjöds på ett bra Rospiggarna som verkligen visade varför de leder serien. Framför allt körde reserverna, Grzegorz Walasek och Kim Nilsson, som raketer och hemvändaren Jonas Davidsson blixtrade till emellanåt han också.
Mot detta ställde Piraterna samma ojämnhet som alla i Motala irriterats av hela den här våren. Bara några förare, som överraskningen Bjarne Pedersen och lagkaptenen Greg Hancock, levererade. Annars var det blekt och för dåligt i många heat. Stjärnorna Darcy Ward och Chris Holder gjorde sina fina saker då och då på banan. Men båda dippade också ned, framför allt Holder, och då höll inte Piraternas bräckliga lagtänk.
Stora minuset i år är Fredrik Engman, fjolårets guldhjälte som är en skugga av vad han uträttade i fjol. Noll poäng på fem heat i går.
Lagledare Andersson Skill försökte toppa och ändra så mycket han kunde längs vägen och Piraterna segade sig också i kapp. Det ska ges stor cred till Motalalaget för att Hancock och Ward, unge australiern som räddade sitt anseende där, med två avslutande femettor kunde förvandla hopplösa 35–43 till oavgjort, 45–45.
På det sättet var det en seger, en mirakelvändning.
Men ändå känns det som en underkänd kväll där publiksiffran väcker frågetecken inför framtiden.