Ett taggat, laddat, väl förberett, formstarkt och dessutom till stora delar ordinarie Djurgården. Ingen kunde kräva att Motala AIF, som just nu går lite knaggligt i ettan två divisioner ned, skulle kunna rå på ett sånt allsvenskt lag i Svenska cupen.
Maif klarade inte det heller, även om det förstås fanns de i Maif och Motala som drömde om cupskrällen, en sån helrätt dag som BK Zeros hade på Z-parken när ett ordinarie Djurgården besegrades då för snart 25 år sedan. Då när Janne Wärn, och hela Varamoklubbens lag, var som allra bäst.
När elva människor av kött och blod möter elva andra människor av kött och blod finns alltid chansen. Det kan alltid gå hur som helst. Så fungerar sportens värld. Men i efterhand kändes det som att det denna gång inte riktigt fanns förutsättningar för en oväntad utgång.
Maif hade inte den där stolpe in-dagen som hade behövts, samtidigt som Djurgården var alldeles för fokuserat för att slarva bort chansen till det viktiga gruppspelet i cupen nästa år.
Första halvlek var jämn, visst, och Maif höll emot i en timme, visst, men när målkungen Ibrahim Alushaj inte satte friläget vid ställningen 0–0 i andra halvlek var det signifikativt för hur det skulle gå. Djurgården kontrade i stället in sitt första mål och så var det snart go´natt för alla som hoppats på en skräll.
Pelle Olsson, Djurgårdstränaren, fick frågan hur han klarade att få spelarna taggade mot ett okänt Motala ett par dagar efter att ha slagit CL-klara Malmö i allsvenskan. Svaret blev att han gjorde en genomgång inför matchen precis som han brukar i allsvenskan, och Maif hade kartlagts precis lika noggrannt som andra motståndare. Sedan plockade Olsson fram statistik och noterade att åtta skrällar redan skett i cupomgången. Klara fakta som uppenbarligen fick spelarna att lyssna.
Bortasegern var bombsäker till slut, men jag såg ändå flera plus i Maif. Mohammed Abdulrahman och Ibrahim Alushaj var pigga och påhittiga framåt, även om pricken över i saknades. Kristoffer Näfvers passningsspel gillar jag i stort sett varje gång jag ser honom och målvakten Rickard Göthberg gjorde bra räddningar så länge matchen levde. Sebastian Starkenberg höll också ihop försvaret på ett bra sätt hyfsat länge.
Det allra bästa med matchen var föraningen som gavs om hur det kan se ut på Idrottsparken i framtiden, om Maif når målet superettan. Något avslaget långa stunder, men med 2 068 åskådare var det nu andra gången på kort tid som nya läktaren var helt fullsatt. Det var en publikfest som visar hur det skulle kunna vara varje vecka om kanske fem år om nu Maifs utveckling går dit som så många jobbar för.
Djurgårdsmatchen gav en framtidsbild av hur bra Maif måste vara på planen, men även hur skön känslan är att gå på liveidrott när 2 000 andra också gör det.
Dock så gäller det för Maif att inte sväva iväg utan att leva i det nuet som kallas ettan. Ny tuff match borta mot Örgryte på söndag och det behövs full taggning varje dag och varje spelminut för att en bottenstrid i serien inte ska krypa närmare.