Att lyssna på radio kan tyckas vara en lugn sysselsättning. Det är det för mig nästan alltid. Radio är perfekt att ha som bakgrundssorl när man sitter och jobbar vid datorn, eller när man diskar och gör i ordning köket hemma. Eller när man åker bil.
När jag vigde en förmiddagstimme i helgen åt att lyssna på radio, när jag satt och gjorde lite lokal sportjournalistik, blev jag dock allt annat än lugn. Det var det emotsedda ungdomsidrottsprogrammet "Himmel och helvete" från utbildningsradion som fick mig irriterad, provocerad och väldigt debatt-taggad.
Det handlade denna timme om dåligt föräldraengagemang och dåliga ledare inom idrotten och de problem som uppstår när det drabbar barnen.
Jag är helt enig med programmakarna om att det här är ett problem inom ungdomsidrotten, att det ska tas på allvar och att det ska jobbas hårt med att få bort felaktigt ledarskap.
Men det här programmet var så ensidigt vinklat att jag höll på att krevera. Det påpekades att här handlar det om barnkonventionen och då är ungdomar barn upp till 18 år, det beskrevs som en kränkning om en ledare säger "skärp er" till ett ungdomslag, och den bästa barnidrotten beskrevs som en enda kravlös lek upp till vuxenåldern.
Barn beskrevs som ömtåliga varelser, som porslinsvaser som ska behandlas med bomull. Det här med livet är en farlig sak som vi måste skydda barnen från och framför allt måste barnen skyddas från den hemska och skadliga idrotten.
Den ungdomsidrott som skulle bedrivas lät som en enda lång curling upp till 18 år. Det här med tävling och räknande av tabeller är det ingen vits med, det kan vara direkt skadligt. Ett barn kan ju tro att det är sämre än något annat barn. Och så är det inte, utan alla är precis lika duktiga hela tiden.
Nu överdriver jag också, men UR:s av många hyllade "Himmel och helvete" var för mig som ett kvällstidningsvinklat debattinlägg. Gjort för att provocera i stället för att väga fördelar och nackdelar och diskutera gråzoner på olika sätt.
Den idrott jag känner finns nämligen i verkligheten som är belägen mittemellan UR:s himmel och helvete. Varför ska idrotten vara samhällets enda kravlösa plats? Varför sägs inte samma saker om skolan? Varför ska det i skolan delas ut tidiga betyg och bedömas vilka barn som är bra och dåliga? Om det är som idrottsforskningen säger vet man ju ändå inte vem som blir bra förrän i junioråldern.
Varför kan allvaret få finnas i skolan och inte i idrotten? Och hur är det inom musiken? Jag har ingen detaljkunskap där, men får det barn som spelar falskt och utan taktkänsla vara med i ungdomsmusikkåren? Den som har svar på det kan mejla.
Jag skrev snabbt ur mig ilskan på Facebook och där blev det snabbt en intressant debatt där det vägdes för och emot med olika dilemman som uppstår för varje ungdomsledare i sportens värld.
Är det en kränkning att säga "skärp er"? Ja, det tål att funderas på. Jag tycker inte det.
Det kanske är det som är meningen med programmen som nu kommer i radio och tv. I så fall har de lyckats bra med att få i gång mig.