Heta känslor och stor prestige mellan de lokala lagen. Plus många jämna och spännande matcher i slutspelen. Det är främst så som jag kommer att minnas årets Östgöta innefotboll cup.
Framför allt rivaliteten mellan herrlagen Maif, LSW och Boren tycker jag stack ut den här upplagan. Känslor som uttrycktes genom skadeglädje och hån mot varandra på sociala medier, både av spelare och ledare, och sura miner efter förluster. Plus extra stora jubelscener i derbysegrar.
Det var ett känsligt läge i år, med bakgrund av att flera spelare inte fått plats i Maif och gått till de mindre lagen, sådant skapar revanschlusta, och med bråk på träning som varit av digniteten att de polisanmälts. Ni minns säkert träningshändelsen mellan LSW och Maif före jul.
Jag gillar känslor. De är grunden i all intressant sport. Finns inte känslor så kan de största världsstjärnornas drabbningar bli helt avslagna. Men finns det känslor kan sport bli grymt kittlande, även om det handlar om amatörnivå.
Sedan får det absolut inte gå överstyr, det gäller att hålla sig på rätt sida av fair play och det gäller att släppa det när matcherna är över. Skadeglädje tycker jag är ganska plumpt, men samtidigt kan jag inte förneka att jag gillar när det blir hård rivalitet.
Det kan tyckas att det är ett problem att klubbarna i den lokala fotbollen inte kan samarbeta. Det gör det svårt att få till utveckling i vissa sammanhang. Men om alla bara var kompisar och som en enda stor familj skulle det bli trist också. Åskådaren i mig älskar matcher som den mellan Maif och Boren i herrarnas slutspelsgrupp i år.
Det var lysande sportunderhållning, med oförutsägbarhet och skyhögt tempo. Det var järnvilja och vassa armbågar från båda håll. Det var målvaktsräddningar och eleganta mål. Boren vann med 5-3, men titelhållande Maif kunde lika gärna vunnit. Så små marginaler var det när regerande mästarna föll.
Just den matchen var höjdpunkten för mig detta år.
Samtidigt fanns massor av andra saker som gav rysningar: Rosa lagets avancemang med två sekunder kvar mot Hjulsbro, förlängningarna där både Boren och de rosa förlorade, Maifungdomarnas fina insats genom hela turneringen, vinnarlaget Örebro FC:s höga nivå och stolthet efteråt, Borendamernas prickfria turnering, trixartävlingen där Sebastian Starkenberg chockade med briljans, och nostalgimatchen med smak av gamla tider.
Publiken vissa dagar minskade och antal lag var färre. Där har Boren mycket att jobba med. Det behövs bredd och fler åskådare, även om toppen fortsatt är vass i cupen.
Jag gillade att "korslottning" nu gjorts, vilket gjorde det mer spännande. Däremot bör fyrlagsgrupper undvikas. Det blir för matchfattigt då.
En snackis var att bår saknades i Motala sporthall och att skadade spelare fick köras ut på brödvagnar. Det får kommunen ta till sig.
Sammantaget håller ändå Östgöta innefotboll cup som något av det roligaste på hela året i den lokala idrotten. I år var det med lite extra krydda av hetta.