Det finns många idrottsklassiker i arrangemangsstaden Motala. Maifs Vätternrundan och cykelfestens övriga lopp i juni är förstås flaggskeppet både ekonomiskt och intressemässigt. Sedan håller jag det av Borens IK oerhört välarrangerade Östgöta innefotboll cup som tvåa, som publikdragare och för sin höga vimmelfaktor när många är hemma i mellandagarna.
1982 var starten för innefotbollen och det var då som också Folkracefestivalen såg dagens ljus. Jag vill även hylla denna skrotbilsfestival på Dunteberget som en av de absolut största skapelserna i stans idrottsliv.
Folkracesporten i stan var lite på dekis ett tag på 00-talet och det fick tas hjälp från övriga motorsportföreningar i länet för att över huvud taget hålla tävlingen levande.
Men det är väldigt roligt att den under de senaste åren fått nytt liv. I år för 33:e gången och med kring 700 bilar på startlinjen under fem fartfyllda dagar.
Det brukar pratas om eldsjälarnas betydelse för idrotten och precis den frågan är det som SMK Motala kunnat lösa och på så sätt få ny luft under vingarna. Stämningen har gått upp i bilklubben och det är många, både förare och dess anhöriga, som har roligt tillsammans. Det är som Per-Anders Boberg, 1991 års legendariske totalvinnare för hemmaklubben, sade till mig härom året när han förklarade sin comeback: "Det är till och med roligt att gå till jobbardagarna nu".
Med den andan finns det möjlighet att utvecklas för en klubb, både på bredden och i strävan att få fram vinnare. När det roliga kom fick P-A Boberg även med sig hela familjen, med fru och döttrar som både intresserade förare och depåkämpar.
Motalas folkracefestival har alltid haft hård konkurrens. Samma vecka ligger Gotlands folkracefestival av någon anledning och veckan före körs det stora Semesterracet i Vimmerby.
Det som skiljt ut Duntebergets fest genom åren är inte antalet bilar, utan publiken och den sköna, glada och utvungna stämningen på arenan, i depån och uppe på publikberget.
När roliga människor sitter i konstiga hattar och i second hand-soffor och hejar på vänner som kör så det ryker är det inte svårt att smittas av den sanna glädjen.
För mig har det alltid varit lätt att tycka om Folkracefestivalen. Amatörkänslan, mixat med att man förstår att det är duktiga chaufförer som är på plats. Sedan går samma chaufförer ut i depån och tar fram släggan och högljutt rättar till någon som gått snett mellan heaten. Sedan är det bara att dra ut och köra igen. Inga inhyrda mekaniker här inte.
Folkrace är för roliga människor som gillar att köra bil och som vill trycka gasen i botten lite extra. Och som vill göra det som en idrott.
Jag rekommenderar ett besök på Dunteberget någon av dagarna den här veckan.