Krönika: När idrotten blir numret större

Jens Bollius, sportreporter på MVT, skriver om Muhammed Abdulrahmans hemkomst till Motala och om innebandylagens värdiga manifestation mot våld.

"Mommo".

"Mommo".

Foto: THOMAS AUGUSTSSON

Sport2013-11-11 10:31
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det finns idrottare som bara svischar förbi i den ombytliga värld som sporten är. De gör något bra, man imponeras, men snart har de slutat, flyttat eller gått vidare till andra intressen. Då går de hastigt ur ens medvetande. De flesta man skriver om måste man bläddra i gamla klipp för att komma ihåg.

Men så finns det också de som gör sig oförglömliga, de som man alltid kommer att minnas. Muhammed Abdulrahman är en sådan spelare.

"Mommo" dansade bara i Motalafotbollen ett par år, och var egentligen bara riktigt bra en enda säsong, men som han var bra. Han hann med att göra det kanske snyggaste målet i Östgöta innefotboll cup genom tiderna, han var nästan ensam Maifs anfallsspel i ett framgångsrikt lag som vann tvåan, och han hade en energi och kämpaglöd på planen som drog med sig alla lagkamrater. Dessutom hade han en utstrålning vid sidan om planen som gjorde att han blev tjenis med var och varannan människa.

Det är sådana spelare man aldrig glömmer och det är sådana spelare som kan dra med sig en hel stad i en uppåthausse kring ett lag.

Nu är "Mommo" tillbaka i Maif efter några problemfyllda år i de högre ligorna. Det är klart att det är glädjande, även om man egentligen helst vill se honom leverera igen innan man kallar det drömvärvning. Minns Arsim Gashi som var så bra en gång i tiden i Maif, men som efter misslyckat spel högre upp inte alls stod att känna igen när han återvände till Motala. Den utvecklingen får vi hoppas inte drabbar "Mommo".

Men med den energi Abdulrahman stundtals visat även i storlagen tror jag att "hemkomsten" kan bli bingo för både honom och Maif. Någon inkörningsperiod lär inte behövas, eftersom han redan känner halva stan.

Idrotten blir för övrigt då och då numret större som helhet. I lördags vann Solfjäderstaden en helt vanlig division 2-match mot Berg med 6-4. Det var som det brukar, lite småruffig derbykänsla över det hela.

Det stora var den tysta minut och den tysta manifestation mot våldet som båda lagen medverkade till före matchstart. Det här var Bergs första match efter dubbelmordet i Ljungsbro och Solfjädern, som har flera spelare uppvuxna i Ljungsbro, ville visa sitt deltagande. Bland annat genom uppvärmning i särskilda tröjor med antivåldsslogan.

Jag tycker att det var fina och värdiga gester, att i det lilla och på ett enkelt sätt ta ställning mot våld och för den trygghet som vi ska akta oss för att ta för givet.

"Ljungsbro mot våld" är en ny förening som vill jobba för att hålla ungdomar borta från våld och droger, och idrotten är en av de rörelser i samhället som kan haka på och hjälpa till, bara genom att erbjuda ungdomarna plats i sin verksamhet.

Läs mer om