Det var ingen rolig rapport som kom från Friends i veckan. Enligt undersökningen hade en fjärdedel av de tillfrågade barnen känt sig kränkt av någon annan i sin egen förening. En tiondel hade känt sig kränkt av någon vuxen i föreningen.
I lagidrotterna var det värst. Där hade 40 procent känt sig kränkta av någon medspelare eller träningskamrat.
Hemska siffror.
Alla vi som älskar idrott får en klump i magen och känner oss illa till mods om det verkligen är så ute i verkligheten i den folkrörelse vi känner.
Det är inte så idrott ska vara, fylld av mobbning och utslagning och tråkig stämning. Nej, den ungdomsidrott vi vill ha ska vara kamratlig, fostrande och skapa en glädje och ett intresse för att idrotta och motionera hela livet.
Ungdomsidrotten, som stöttas av stora resurser i samhället och som också förtjänar det, ska vara den roligaste platsen i barns liv. Match, träning och tävling ska det längtas till och det ska åtrås att med stolthet få gå ut på en plan med sin moderklubbs emblem på bröstet.
Det ska inte, som det beskrivs i undersökningen, vara en plats för ångest och en rädsla för att inte duga eller att inte få vara med.
Nu är ordet kränkt något jag har svårt för. Det används lite för slarvigt och lite för ofta i samhället i dag. Vad menas egentligen med kränkt?
Om det är så att ett busigt barn får en enkel tillrättavisning för att det lever rövare för mycket på träningen, eller om det ges konstruktiv kritik för saker som görs fel tekniskt i den aktuella sporten, då vet jag inte om kränkt är rätt ord. Alla måste hjälpa varandra att bli bättre och utvecklas.
Men om det är negativa kommentarer om utseende och taskighet i största allmänhet, då är det naturligtvis kränkningar som är helt åt skogen. Mobbning och nedtryckning på olika sätt ska givetvis motarbetas lika mycket inom idrotten som i övriga samhället.
Därför är de problem som Friends undersökning blottlägger något som idrotten måste ta på största allvar. Genom utbildningar av ledare, möten med föräldrar och även samtal med respektive ungdomslag och barn om hur en bra lagkamrat och klubbkompis ska bete sig.
Jag tror att det i stort fungerar bra och vet att det redan jobbas mycket med frågor om att barn ska lära sig respekt gentemot både medspelare, motspelare och domare.
Men det gör ingenting om frågan om respekt sätts upp ännu högre på idrottens agenda. Att respekten finns är ändå grunden i att skapa bra stämning och att ha roligt tillsammans. Allt det som idrott långsiktigt måste bygga på.
Ni som följer mitt skrivande vet att jag är för tävling och resultaträknande i barn- och ungdomsidrotten. Barn ska tidigt lära sig att vinna och förlora, det finns inget negativt i det.
Men om en enda seger sker till priset av några utslagna barn som känner sig kränkta eller på något sätt mentalt misshandlade, då är det en förlust för alla inblandade.
God kamratskap i hela gruppen kan vara värt så mycket mer än den där seriesegern eller pokalen.