Alla som motionsspringer och bor i Motala vet att det finns ett smörgåsbord av fina sträckor att göra sina rundor på. Det saknas inte direkt strandkanter att jogga intill i det som kallas Östergötlands sjöstad.
När Nya Broloppet i stora bokstäver skriver att det är landets vackraste motionslopp behöver ingen höja på ögonbrynen. Alla som känner stan vet att det inte är tomt prat och absolut inte skrytsamt i överkant.
Vi vet alla hur vykortslikt det kan vara att hälsa på en båtkapten längs kanalbanken, att morsa på flanörer på Råssnäsudden och vid Pariserviken, eller att säga tjena till en gammal polare på Varamons upphöjda promenad.
Det finns definitivt förutsättningar i Motala att göra Sveriges vackraste motionslopp.
Men om vi ska vara kritiska, har Maif verkligen gjort den vackrast möjliga bansträckningen nu till premiärupplagan? Eller andra om vi räknar Skänningeresan i fjol. Nja, jag tycker inte riktigt det. För att vara säker nöjde jag mig inte med att se banan på kartan utan jag cyklade i veckan hela tiokilometern.
Banan är delvis vacker, men faktiskt också rätt ful emellanåt om vi ska vara ärliga. Partiet från gamla Luxorrondellen och längs Delfinvägen och bort mellan Väster och Marieberg är inte direkt fint så att ögonen tindrar. Där är det trista asfaltskilometer.
Men annars gillar jag banan. Fyra av fem slitna löparskor kan den ändå få i betyg. Det börjar lite elegant över fina Strömbron och sedan får jag lite känsla av Göteborgsvarvet när den branta lutningen upp på Motalabron kommer ganska tidigt. Det påminner om backen upp på Älvsborgsbron.
Huvuddelen är förstås passagen över den 620 meter långa bron, med den nu ett år gamla nya vyn över stan. Efter detta är det också lättlöpt, slätt utför längs nya riksvägen bort till gamla Luxor. Ungefär som på riksväg 50 i fjol, från Fågelsta och in mot Norrsten.
Sedan är det trist att löparna inte får en glimt av Varamon och inte heller Pariserviken eller Råssnäsudden nås. Men förklaringen är att att det bara är en mil och något av det viktigaste för arrangörerna är att det skulle bli exakt tio kilometer. Sådant ska inte underskattas i motionslöparkretsar.
Jag pratade med Peder Sjölin på sportaffären som berättade att även vanliga motionärer numera vill ha GPS-klockor som mäter tider och sträckor. Så viktigt är det att hålla koll på sin löpning.
Jag köper argumentet med exakta sträckan, men en lite roligare bandragning kunde gjorts. Även om jag får mitt lystmäte de sista kilometerna när banan följer Motalaviken, under bron och sedan in mot klassiska Vätternrundans mål, för att ha Stadsparken som slutstation.
Målgången är härlig och det är därför jag ger banan så högt betyg som en fyra. Jag ser framför mig i framtiden en halvmara när arrangemanget växer ytterligare och då räknar jag med att Maif inte missar vare sig kanalbanken, Varamon eller Råssnäsudden.