Jag är inte den som kan se in i framtiden. Den går inte att förutse. Men jag kan se vad det finns för möjligheter. Jag ser definitivt att Motala kan ha innebandylag på hög nivå. Arenan finns, klubben finns, kunnandet finns, publikunderlaget finns och talangerna och ungdomarna finns. Traditionen finns där också, en historia som viskar om SM-spel och individer på landslagsnivå.
Det finns lite att leva upp till, inte minst för Solfjäderstadens herrar som jag på fredagen såg i sin hemmapremiär i division 2. Söderköping utklassades och det som kan sägas om det är att det här laget är tillräckligt bra för att bygga en marsch uppåt på.
Solfjäderstadens IBK är en koloss i den lokala idrotten. En imponerande sådan. 35 lag och träningsgrupper finns i verksamheten och intresset är stort för att vara med i den enklaste av alla vintersporter. I ledarförteckningen får man scrolla länge på klubbens hemsida för att komma genom ett enda enskilt ungdomslag. Uppåt tio ledare per gäng ska skapa en bredd även där och undvika nedtyngdhet för eldsjälar. Dessa gäng skapar sedan full fart på i stort varje ledig idrottshallsyta som finns runt om i Motala.
Alla vi som är i farten i den lokala idrotten vet vilken puls det är i Solfjäderstaden.
Jag förstår mycket väl klubbens strävan om att skapa ytterligare ytor kring ett eventuellt utbyggt sporthallskomplex. Det skulle definitivt fyllas upp.
Det är ett imponerande maskineri, Solfjäderstaden, inget tal om annat.
Att erbjuda extra träning vill också klubben, för alla som vill. Även om ordföranden Dennis Lundqvist inte vill ta ordet talanggrupp i sin mun, han och Solfjäderstaden vill inte ha någon form av selektering i ungdomsverksamheten, så är det ändå en sorts satsning för att skapa talanger och nå elit. Att bara vilja träna extra är talangfullt på sitt sätt också. Så kalla det gärna talanggrupp, även om ingen väljs ut till det, tycker jag.
Jag kan beundra Solfjäderstadens envishet med långsiktighet och med devisen att bredd ger topp. Jag tror att den gör det, förr eller senare. Att tro på sitt koncept och få en hel mastodontklubb att jobba efter det är bra gjort.
Jag och Solfjäderns ledning vill samma sak, ha representationslagen mycket högre upp. Skillnaden är att jag är mycket mer rastlös i min önskan.
Jag tycker att det borde vara mer en balansgång att bedriva en förening. Elit ger också bredd, lika mycket som bredd ger elit. Frågan är då var det ska börjas, och hur det ska prioriteras. Kortsiktighet kan ibland också vara bra för helheten på lång sikt, hur sporten i en stad utvecklas.
Jag tror exempelvis att Solfjäderns förhandlingsläge i dag hade varit mycket bättre för en ny sporthall om A-laget varit på gränsen till högsta serien.
Men jag är inte lika kritisk nu till Fjädern som jag var för ett par år sedan. Att klubben håller i slantarna och inte vill riskera skuldsättning måste respekteras. Men jag kan tycka att det borde finnas företag och ledare för företag som vill lägga pengar på en elitsatsning i Fjädern, att ytterligare ge skjuts till att få riktigt bra innebandy till stan. Jag vet ju att intresset för sporten finns. Det räcker inte bara med bredd, utan måste även finnas resurser till spetsvärvningar utifrån.
Just nu får jag nöja med med att herrlaget spelmässigt inlett tvåan piggt. Många bitar i vinterns lag borgar för högre nivå i framtiden, även om även om jag kanske måste ha tålamod nu när tvåan lär bli rena dödens grupp i toppen.