Jag hade tänkt skriva hur otroligt kul det är att fotbollsallsvenskan drar i gång igen. Hur kul det är att vi i Sverige liksom inte bryr oss om att vår liga är en C-liga i Europa och att våra lag aldrig lyckas i de stora cuperna längre.
Jag hade tänkt skriva hur kul det är att det trots allt skapas en sådan hausse och ett sånt intresse kring allsvenskan. Att vår serie är så glödhet, vilket är alla fotbollsintresserades förtjänst.
Jag hade tänkt skriva att toppstriden blir en uppgörelse mellan AIK och Malmö FF, men eftersom ett lag så sällan vinner SM-guld två år i rad så tror jag på AIK. Hela fjolåret pratades det om hur bra AIK kommer att bli just i år och det tror jag också att AIK blir. Det räcker till att bli mästarlag, även om IFK Göteborg blir en het utmanare.
Jag hade tänkt skriva om hur kul det är att en premiär mellan just AIK och Göteborg på måndagen sålt så mycket biljetter att den i stort sett är utsåld.
Dessutom hade jag tänkt skriva om hur starkt det är av Östergötland att ha två lag i den här serien. Det ska inte tas för givet, men år efter år stärker både IFK Norrköping och Åtvidabergs FF sin ställning. De är gedigna mittenlag där ÅFF har sin kultur genom att hitta "ofärdiga" spelare från udda platser och göra dem fullfjädrade hos sig, och där nu IFK har ändrat sin inriktning något genom att satsa på talanger från närområdet i stället för färdiga köp från fjärran länder.
Jag hade tänkt skriva att jag gillar det som händer i både IFK och ÅFF. Framför allt ser jag fram emot derbymatcherna 7 maj och 21 september. Det blir stora fester att ta del av.
Utöver detta hade jag tänkt hålla koll på Motalakillen Erik Moberg och hans första allsvenska framträdande i Örebro SK. Mot Halmstads BK på Örjans vall.
Men. Ja, jag säger men och jag suckar dystert när jag säger det: Inget av de ovanstående glädjeämnena spelar någon roll känns det som. Inte när rapporter kommer om nya grova våldsamheter mellan supportrar i anslutning till de allsvenska arenorna.
Det känns som att vi alla klätt upp oss på fest, men så kommer någon och bara förstör den. När vi står med upphälld bål och ska hålla välkomsttal för allt det roliga som vi förväntar oss kommer någon och kraschar och vandaliserar.
Jag blir dyster och får en klump i magen när jag hör om den Djurgårdssupporter som först misshandlats i bråk och sedan avlidit strax före matchen mot Helsingborg på Olympia. En match som påbörjades, men som avbröts efter nya supporterbråk. Så tragiskt på alla sätt, för Sverige, svensk idrott och svensk fotboll.
För det första orkar jag inte följa några matcher med någon glädje, även om jag tycker att det var rätt att spela de sena matcherna i går. Fotbollen ska vinna på något sätt.
För det andra tänker jag nu ett varv till på vad som vi ska göra åt supporterproblemen i svensk fotboll.
Vilka medel finns mot alla supportergrupper som hatar och våldsverkar? Hur ska vi få fotboll att handla om kärlek i stället för att vara en arena för huliganer och falska supportrar?
Som många andra har jag inget bra och enkelt svar. Uppgivenhet och sorg, och chock, var orden denna svarta dag för fotbollen.