Det är en stark känsla av vemod efter den här helgen. Det blev snabbt nostalgiskt sedan säsongen hastigt tagit slut för IFK Motalas bandylag på lördagen och sedan var vinter-OS i Sotji över på söndagen, Sveriges bästa vinterolympiad genom tiderna med 15 medaljer.
Det blev ett konstigt slut på Sotjispelen när Nicklas Bäckströms hastiga dopningsavstängning solkade Tre Kronors OS-final och sedermera silver. Men trots den cirkusen och härva av regler så lär minnena bli positiva från Sotji. Med de två bragdstafetterna i fokus.
Från IFK Motalas allsvenska "final" i Nässjö är det också positiva tankar, trots smålänningarnas rättvisa och klara seger.
Jag tänker på de två mastodontkarriärer som tog slut i Stinsen arena. Patrik Spångberg tog adjö efter 23 säsonger i IFK:s A-lag. Jonas Eriksson gjorde detsamma efter elva säsonger.
Spångberg har jag hyllat förut många av de gånger som han sagt att han ska lägga av. Men frågan är om inte det allra sista slutet var ett av de starkaste.
Spångberg skulle bara spela trots sin brutna näsa och gjorde det dessutom utan visir. Trots det var den snart 43-årige veteranen bäst på isen. Visst, Nässjös punktmarkerade ålderman Fredrik Rinaldo gjorde den enskilt mest eleganta och viktigaste saken när han satte matchavgörande 5-3 efter en soloåkning. Men annars var det Spångberg som visade det största spelet från backposition när han med sina tajmade uppåkningar och långa dragningar ständigt gav utrymme åt medspelare.
Det är en epok som går i graven i IFK när Patrik Spångberg lägger av och kanske är han den allra störste i klubbens historia. SM-guldgrabbarna från 1987 får ursäkta, men i uthållighet och förmåga att hålla uppe ett lag under decennier är "Spånga" störst. Hans tröja måste bli en av de första som hissas i taket när den nya aktivitetshallen någon gång byggs.
Jonas Eriksson ligger lite i lä med sina elva säsonger, men är också en stor trotjänare. Lite i skymundan trots att han som målskytt avgjort många viktiga matcher.
I Spångbergs karriär minns jag bäst kvartsfinalsegern mot Edsbyn 1999, medan Erikssons främsta insats får bli när han sköt IFK till kvartsfinal 2006 med segermålet i förkvalet borta mot Vetlanda.
Den här säsongen hade jag trott på en god chans att gå till kval, och IFK hade ett större spel än Nässjö, men Nässjö var effektivare i båda straffområdena och tog platsen fullt välförtjänt.
Nu är det bara för IFK-ledningen att se framåt och försöka få ett ännu starkare lag nästa säsong. Det är målet, och jag hoppas att IFK har förmågan att locka de nya spelarna som behövs.
För vi på läktaren är det bara att hoppas att andra lokala lag kan lyckas. Motala AIF:s ishockeylag behöver vara kvar i tvåan och Solfjäderstadens innebandylag hoppas jag minst kan gå till kval.
Som OS-substitut får vi kolla in lottningen till kvalet till fotbolls-EM 2016. Jag konstaterar där att Sverige har god chans att gå till Frankrikefesten. Det är det bästa med idrotten, när roliga saker tar slut finns det alltid snart andra roliga utmaningar att blicka mot.