Du har ju faktiskt en fördel mot de andra tjejerna på startlinjen. Du kan ju alltid gå ner i vikt för att bli snabbare, det är det inte många av de andra som kan...
Nej, spikrak har inte vägen hit varit. Det är många gånger man fått kämpa i motvind och jag skulle ljuga om jag säger att jag inte funderat några gånger på ”är det verkligen värt det”.
Är det värt att träna samt pressa kroppen och knoppen till det yttersta, att leva som om din kropp är ett redskap? Människor kommenterar gärna, dessa kan vara både snälla och peppande men de kan också vara som kommentaren ovan.
Med tanke på att jag i all högsta grad fortfarande håller på så är det ju uppenbart att jag tycker det är värt det. Triathlon för med sig så oerhört mycket bra. Men tyvärr finns det även baksidor.
Bland elitidrottare är jargongen väldigt speciell. Grabbarna och tjejerna har väldigt skeva självbilder och är fascinerande självkritiska då man ibland kan se träningskompisarna stå mellan långpasset på träningslägren och jämföra omkretsen på sina lår. Att kunna hålla båda händerna om låret med fingrarna ihop, ja då är kroppen en bra löpkropp.
Och att höra nästintill minimala tjejer säga att de ”borde gå ner några kilo till” eller att de ser tjocka ut i sina XS-löpartajts är inte så ovanligt, tyvärr.
Om en tjej på 48 kilo är tjock, vad är då jag? En valross? Lite den känslan fick jag när jag i början av oktober förra året, lite mer än en månad efter mitt SM-silver, kunde se genom besöksstatistik på min hemsida att över 40(!) personer under två veckor googlat på min vikt.
Jag säger det igen: över 40 personer har alltså satt sig framför datorn och tagit sig tiden att googla på ”Annie Thoréns vikt”. Jag har fått höra att man kan tolka detta på många olika sätt, de flesta av dom positiva såklart.
Min personliga syn på det är delad: till viss del tror och hoppas jag att som triathlet och storleken större, ska vara en inspiration och tydligt visar att du inte måste banta ner dig till ingenting för att hålla på med triathlon. Därav har folk googlat för att se vad jag väger för att sätta upp ett realistisk mål för sig själva.
Resten tycker nog bara att jag är stor och vill veta svart på vitt vad jag bär runt på. Till dessa människor kan jag inte säga mer än tack för visat intresse och att jag hoppas att ni fann det ni letade efter.
Vi måste våga prata om idealen. Det är ett sånt uppenbart problem men ändå ett så nertystat ämne.
Jag har länge kämpat med att försöka ”passa in” bland andra tjejer inom sporten. Men vad jag med åren lärt mig och nu äntligen även börjat leva efter är att: det handlar inte om att passa in. Det handlar om att vara stolt, nöjd och stark i den kropp du har. Det är då man presterar som bäst.
Alla, verkligen ALLA, kan göra precis det dom vill. Hur man än ser ut, vilken kropp du än har. Låt inga komplex stoppa dig, för i slutändan är det tyvärr bara du som förlorar på det.