Motala, idrottsstaden. Jag minns att det var kommunens stolta slogan på 90-talet. Det var en slogan som stämde bra. Med fotbollslag i näst högsta serien, med bandylag i svensk toppklass, och med simmare, cyklister och triathleter på landslagsnivå.
Motala var känt för att vara bra på idrott. Klart bättre än genomsnittet i Sverige sett till invånarantal.
Det är klart att kommunen då alltid också kan slå sig för bröstet för skapandet av denna välkända idrottsmetropol. Med investeringar i byggen och med långsiktigt stöd till ett idrottsliv som med en både bred och vass verksamhet kan få fram talanger.
Men allting utvecklas och går i olika riktningar över tid. Det kanske är dags att skylta med en ny slogan nu, lagom till att alla nya vägar blir färdiga. På de nya infartsskyltarna kan det stå:
Motala, motionsstaden.
Det känns som en positiv slogan, sett till hur cykelarrangemanget Vätternrundan utvecklas hela tiden och sett till vilka fantastiska möjligheter det finns för dig och mig att sporta i vardagen.
Med en fit befolkning hälsomässigt förstår alla att det kommer att gå bra.
Men många vet ju att motion också kan ses som något negativt. Att det är något man sysslar med efter sitt aktiva liv. Efter idrott kommer motion. Som en devalvering på äldre dar. Ett liv bortom seriesystem och fest och flärd. Ett liv på bakgården.
Ska jag tolka Motala kommuns planer på idrottsanläggningar, som ännu inte kommit till skott i form av några beslut, så är det dit som vi är på väg.
Det är alla invånares eget välbefinnande det ska satsas på, framför några få extra vassa lag/idrottare som kan sätta stan marknadsmässigt på kartan.
Självklart behöver det inte sättas några motsatstecken mellan idrott och motion på det viset. Självklart kan en motionerande stad också bli elitmässig. Men när det mest pratas om ”brukare”, de som ska nyttja anläggningarna, och friluftsområden i det idéprogram som diskuteras och jobbas med, då är det svårt att se att det finns plats för båda.
För min egen del tycker jag att det behövs ett badhus som är nytt och fräscht och som både elitsimmare, motionärer och barnfamiljer kan nyttja. Jag vill också ha bra ställen att springa på och det är viktigt.
Som privatperson brukar jag dem hellre än åker skridskor i en bandyhall eller gymmar i en idrottsbyggnad på Idrottsparken.
Men det blir lite konstigt att ställa folks motionerande mot ren marknadsmässig elitidrott för stan, som handlar om att ha bra fotbollslag eller bandylag. Det måste tänkas ett steg längre för att den som inte är intresserad av bandy eller fotboll ska se dess värde för orten.
Motala kommun visar i och för sig sitt stöd till ren marknadsföring och rent elitidrottsstöd genom sitt support av Piraterna. Men det finns inte många ungdomar där och inte många kan nyttja speedwaybanan själva heller.
Det är de aspekterna som bör vägas in i investeringarna, byggda på idéprogrammet, också.
Utan kända flaggskepp som Piraterna, IFK eller Maif blir ”Motala, motionsstaden” en trist och, snudd på, motbjudande slogan.