Tränaren Roger Skooghs treårsplan är i full gång i Vadstena HF:s damlag. Den smygstartade redan förra vintern när Skoogh halkade in i truppen på ett bananskal, helt enkelt för att det saknades folk. Och kanske också idéer.
Men efter det har Skoogh som bekant gått ”all in” och sett till att dra upp en långsiktig och metodisk plan, byggd på en rejält breddad spelartrupp.
Skoogh har visat det starka engagemang vi lärde känna redan på 90-talet, men ändå har han gått ut löst med målsättningen det här första året i treårsplanen.
Att A-lagets spelare och ledare ska lära känna varandra och att B-laget ska ta steget upp i trean känns inte så skrytsamt som start i Skooghs ”pokercomeback”.
Det började också haveribetonat när VHF i tvåan förlorade de tre första matcherna. Efter det har ni dock läst om vad som hänt. Det är inte bara VHF:s B-lag som gått bra, ett gäng som programenligt toppar tabellen. Nej, A-laget har radat upp tolv raka segrar efter senaste triumfen i lördags när det blev 19-11 i derbyt mot Norrköping.
Det känns som att det till och med övertrumfar det som Sofia Falk, Sandra Berg och övriga gänget uträttade på 90-talet.
Tolv raka av ett lag som bara ska lära känna varandra är något riktigt bra och därför tog jag mig i lördags till Vadstena sporthall för att se tolfte raka med egna ögon. Jag var nyfiken på VHF.
Det var faktiskt en 90-talsflashback jag fick, till ni vet det där division 1-kvalet då det var lapp på luckan i Vadstena sporthall. Det var då det var hysteriskt intresse och VHF:s lag spelade med en glädje, energi och frenesi som få andra lag.
Den där glädjen tycker jag mig kunna se nu också. Det är så himla kul att vinna och då gör man det av bara farten. Helena Present tror jag är en nyckel i det hela. Hon är lika bra som målvakt nu som Josefin Karlsson var på den tiden. Annars är det lagbygget som är största förtjänsten.
Sedan handlar det om för Roger Skoogh att göra tränarens svåraste uppgift, att hålla de bänkade B-lagsspelarna nöjda och på gott humör.
En mycket svår uppgift många gånger. Det dilemmat är baksidan med att ha en bred trupp.
Skoogh ger samtidigt enkla förklaringar på de tolv raka segrarna. Han menar att försäsongen var bra, det finns många bra handbollsspelare, och det finns en kollektiv tro på varandra och på laget. Det går det att komma långt med.
Sedan blir jag imponerad av den stad som jag ibland kallat idrottsfientlig kulturby. Säga vad man vill om Vadstena, men invånarna går i alla fall på sin liveidrott. Wettern har ofta välfyllda läktare och det var mycket folk på seger-VHF i lördags också.
Jag kan bara stilla tänka på vilken handbollsfeber det kan bli igen om det blir division 1-kval framåt våren. Det vore ruskigt kul. Jag vill se det lika gärna som ett hockeykval mellan Wettern och Maif, även om det senare ser avlägset ut efter Wetterns förlust mot Mjölby black river sharks.
Men lapp på luckan på VHF-kval igen, det ger jag mycket för att få uppleva. Det är inte omöjligt.