Tungt och tomt var det på måndagen i idrotts-Motala. Speciellt för bandyfantasterna. Det är klart att många sörjer att IFK Motala så direkt och abrupt åkte ur elitserien igen.
En liten stad behöver alla elitlag den kan få.
Men nu blev det ett färre efter den fullständigt fantastiskt spännande kvalserien.
Jag vill först ge en eloge till alla fyra inblandade lag. Sirius, Kalix, Gripen och IFK skapade en rysare jag aldrig sett maken till tidigare.
Genom alla sex omgångar svängde det fram och tillbaka. När sedan alla fyra lag har chansen, med 10-15 minuter kvar av sista matcherna, då är det exceptionellt. Nu blev det IFK och Gripen som drog nitlotten och det är bara att gratulera Sirius och Kalix. Förlorarna får ta det som en stärkande erfarenhet.
Frågan är nu vilken väg som IFK ska ta. Om det ska satsas långsiktigt med en treårsplan, som förra gången det åktes ur, eller om det ska försökas på ett återtåg direkt.
Jag tror på den kortsiktiga vägen. Så kortsiktig som möjligt.
Försök satsa även i allsvenskan, försök behåll den lovande stomme som finns och försök trots allt förstärka. Om IFK faller ned till ett utomhuslag som är mittenlag i allsvenskan, och kanske ännu sämre några år, så tror jag att tiden som elitlag kan vara förbi för alltid.
Det gäller att fort som tusan visa spelartrupp, publik och sponsorer att IFK ska vara i högsta serien. Det är där laget och klubben hör hemma. Annars blir IFK en klubb i mängden i länet, inte ett dugg bättre än Finspång, Derby eller Åtvidaberg.
Vad jag förstår när man hör kommunföreträdare som Camilla Egberth och Peter Ingesson dagen efter fallet så förändras inte kommunens egen inställning till bandyhallsfrågan. Den är mer långsiktig än hur IFK:s A-lag ligger till från ett år till ett annat.
Men samtidigt vet vi att IFK själv måste bidra med en del för att en hall ska bli verklighet och för den delen kan det ju bli problem. Om nu IFK tappar spelare och slagstyrka och inte blir tillräckligt intressant för sponsorer. Så på det viset tror jag att det är extra viktigt att satsa kortsiktigt nu, för att hålla sig kvar så högt som möjligt.
Annars kan det kort konstateras att IFK den här säsongen inte varit tillräckligt bra och sammantaget inte förtjänar att vara kvar, med tanke på bara två segrar i elitserien och en ynka seger i kvalet. Publikintresset höll inte heller elitklass, utan föll i takt med den sportsliga kräftgången.
Det måste det också dras lärdomar av. Att inte satsa och bara förlora är något som inte publiken godtar.
Nu förstår jag att en hel del hänger löst inför nästa säsong. Kontraktet med tränaren Patrik Johansson är uppsagt för omförhandling och parterna funderar på var sitt håll. Spelartruppen är jag lite osäker på. Om någon börjar lämna är det risk att det blir en kedjeeffekt, men det kan också finnas en stark stomme kvar.
Därför är det också viktigt för klubben att peka ut satsningsvägen direkt.
Även för Solfjäderstadens innebandydamer ser det ut att bli degradering, men där återstår en omgång och jag vill avvakta eventuellt mirakel där innan jag vill ge min slutliga recension om lagets säsong i ettan.