Det var med spänd förväntan jag gick till Motala sporthall i går kväll. ”Riktig” dam-innebandy skulle det bjudas på, något jag personligen inte sett sedan Anna Öberg, Therese Alfheim och de andra huserade i Solfjäderstaden på 90-talet. Frånsett några enstaka kvalfester varje vår så har det varit en tradig lunk att se Solfjäderns tjejer i tvåan.
Mina förväntningar var höga i går. Jag förväntade mig ett rappare och rejälare Fjädern.
Den bilden infriades.
Men att jag skulle få se ett så spelskickligt Fjädern hade jag inte trott.
Rent av elitserieklass höll de första tio minuterna av andra perioden. Det var väggspel, klapp-klapp-spel, kroppsfinter och dragningar tagna ur den högre skolan. Allt dessutom gjort i högt tempo. Och missade någon en målchans så fylldes det på med nya spelare bakifrån.
Det var en totalinnebandy av holländskt fotbollssnitt jag inte trott att Solfjäderstaden skulle vara vuxet nog att klara av.
Tränaren Stefan Hedlund har visserligen pratat om att nu måste det anfallas och försvaras med alla fem spelare. Men att det skulle fungera så i verkligheten redan nu kunde jag inte föreställa mig.
Det kanske inte stämde fullt ut i försvaret alla gånger i premiären, men det gjorde inte så mycket den här gången.
8-4 mot Bele Barkarby var siffror som kunde varit större och det var en premiär där Solfjädern satt och körde bussen, precis som det var tänkt innan.
Bele satt längst bak i bussen och hade inte mycket koll på färdriktningen. En stund i andra perioden kändes det som att bortalaget inte satt i bussen över huvud taget, så överlägset var Motalalaget.
En match är dock i 60 minuter och Solfjäderstaden kommer att få tuffare uppgifter framöver, så än är det för tidigt att jubla över Motalatjejernas standard. Det finns många oskrivna blad fortfarande.
Men samtidigt finns det inget som säger att Solfjädern inte skulle kunna fortsätta i samma stil. Tydligen har passningsspelet sett ut så här på träningarna och det är ett gott tecken. Som man tränar spelar man också ofta på match.
Det var många som var bra i Solfjädern och många konkurrerade om masterna. På backsidan är det lyckosamt att ha skolat om både Elise Henrichsen och Josefine Kuosmanen, det syntes i går, och Linn Blomdahl, som har bollen mycket, är väldigt duktig med klubban.
Jag gillade samspelet mellan Sara Persson och Rebecca Bagge i andrakedjan, men allra bäst var förstakedjan med Hanna Junland som center bakom Caroline Hansen och Karolina Holm. Det är en trio som snudd på håller elitserieklass om jag ska jämföra med vad jag såg i högsta serien när jag bevakade Endre på Gotland.
Jag tror att det är en forwardstrio som kommer att vinna många matcher för Fjädern. Holm och Junland har spelat ihop i ettan tidigare och när de nu fått kampera ihop hela försäsongen i samma line så gav det resultat direkt i premiären.
Solfjäderstaden kommer att få svackor, både i matcher och göra dåliga hela matcher. Men jag är säker på en sak, laget blir minst ett mittenlag.
Ett lag med så hög högstanivå, ett så stort speltekniskt kunnande, kan inte komma lägre.
Det här lovar mycket gott inför fortsättningen.