Helgens stora snackis har varit Svenska hockeyligans förslag till förändringar av ishockeyns seriesystem. Efter att förslagen blivit kända har protesterna varit massiva mot SHL.
Jag förstår folkets upprördhet.
Vissa av förslagen, som att flytta upp lag på marknadsmässiga grunder i stället för sportsliga, är rent idrottsfientliga. Ja, rent idiotiska.
Nu är inte frågan helt svartvit utan det finns positiva inslag. Det kan finnas hot mot den svenska elitishockeyn och det kan finnas risker att hockeyligan blir frånsprungen av andra länder. Så som fotbollsallsvenskan blivit av nästan alla Europas ligor.
Jag tror att SHL någonstans vill svensk ishockeys bästa. Eller åtminstone har den ärliga ambitionen att utveckla.
Men jag blir bekymrad över SHL-klubbarnas alla rädslor och brist på självförtroende. Varför denna rädsla över att åka ur? Varför denna rädsla över att tappa spelare till andra länder? Varför denna rädsla över att tappa klubbar till andra ligor, såsom KHL?
Och varför detta NHL-komplex? Svensk idrott är inte som den amerikanska och det går inte att business-kopiera den rakt av. Där är det mer pengarna som styr och där finns inte den folkrörelsemodell som vi har utvecklat i Sverige. I Nordamerika är basen skolidrotten och det finns ingen bredd att förstöra med en stängd liga. Där är det skillnad på proffs och bredd.
Men i Sverige menar jag att elit och bredd hör ihop på ett helt annat sätt.
Vare sig SHL vill det eller inte så kan inte den ligan fjärma sig från övriga hockey-Sverige och leva sitt eget liv. SHL-lagen och SHL-klubbarna behöver framför allt publiken från småorterna och de är beroende av rekryteringen från småklubbarna.
Det är kraften i verksamheten under, basen, som går förlorad med förslag som att kvalserien ska skrotas och att det ska bli svårare att på sportslig väg ta sig till högsta serien.
Det måste finnas en möjlighet att vandra genom seriesystemet och bli ett Åshöjdens BK. Drömmen om att bli ett Ljungskile, ett Falkenberg eller ett vilda Väsby måste finnas för att även toppen ska vara vital.
Det är på så sätt som en sport hänger ihop, från gärdsgårdsserierna och upp till landslaget och medaljer i VM och OS.
Risken att misslyckas måste också finnas, alltså risken att åka ur, för att en liga ska bli riktigt spännande. Vad är det för fegisar som inte vågar förlora?
Det mest korkade av SHL:s förslag är att ge wild card till lag som har bra ekonomi och mycket publik. Det strider mot allt som jag ser som idrottens idé. En fråga bara: Om ett rikt storlag från storstaden förlorar i en serie mot fattiga landsbygdslag och ändå flyttas upp tack vare starkt marknadsläge, hur kul blir då den segerfesten?
Kommer kanslisterna och säljarna på kontoret att då guldmålas i pressens segerbilagor? Blir laget hyllat på torget av fansen efter att ha gått upp utan att vinna? Vill ett lag ens flyttas upp på det sättet?
Det skrämmer mig att det i ledningen för Sveriges marknadsmässiga andrasport efter fotbollen inte tycks sitta idrottsfolk. Snälla fans, se till att stoppa reklamfolkets förstörelse av svensk idrott.