Årets nykomling i svensk fotboll.
Det är vad en blond tjej från Vadstena blev utsedd till i kväll.
Så det är bara att skriva ännu ett kapitel i historien om Stina Blackstenius. Det har blivit några stycken sedan MVT-sportens tidigare medarbetare Anders Holm skrev den första artikeln om Blackstenius i januari 2007.
Då var det inomhusfotboll för mellanstadieleverna i Vadstena det gällde och den då 10-åriga Stina Blackstenius förklarade att inomhusfotboll inte var så dumt men att det nog var roligare att spela utomhus ändå.
Sedan dess har det blivit åtskilliga fler artiklar. Allt som oftast har de handlat om de mål hon gjort och uppnått.
Gång efter gång har vi försökt få henne att säga att hon varit bra. Lika många gånger har vi misslyckats. Svaret har alltid blivit att det är tack vare laget hon har lyckats.
Oftast har hon lite blygt tittat ner och försökt komma undan berömmet. Som att hon velat slå det ifrån sig. Inte velat ha uppmärksamheten och inte gillat att stå i centrum.
Men för de som såg Stina spela under hennes sista år i VGIF så var det uppenbart att hon var någonting utöver det vanliga. Inte bara för hennes förmåga att ösa in mål.
Det som jag anser är mest utmärkande är den enorma vinnarskalle hon bär på. Jag kommer aldrig glömma när jag och kollega Martina Nilsson samlade ett gäng lokala idrottare till ett crossfitpass hemma hos Jenny Samuelsson sista året hon spelade i VGIF.
"Det blir inte så hårt. Lite lätt för att vi ska få bilder att inspirera andra till att träna i sommar" ljög vi. Verkligheten var att det blev ett pass som fick svetten att spruta från deltagarna. En av dem var Stina Blackstenius.
Tyst och försynt som alltid mötte hon upp i sällskap med mamma. Men när det blev dags för tävlingsmomenten försvann det där försynta. Då mörknade blicken och det var inte tal om att göra något halvhjärtat. Det var bara vinst som gällde, i varje gren.
Den egenskapen är jag övertygad om är den som gjort att Blackstenius nu inte är ett namn som bara vi i den västa länsdelen känner till. Nej, den har tagit henne hela vägen in i det svenska fotbollslandslaget och satt henne på löpsedlar från Smygehuk till Treriksröset.
Och jag skulle inte bli det minsta förvånad om hon om ett antal år står i Globen och tar emot ännu ett pris. Priset som börjar på diamant och slutar på boll.
Ni i VGIF kan vara stolta över er guldklimp! Och ni kan dessutom vara säkra på att det inte var sista gången som hon fick ta emot en utmärkelse.