Födelseåret, någon förebilds nummer, något historiskt årtal eller helt enkelt slumpen. Alla är de exempel på förklaringar på bakgrunden till spelares tröjnummer.
Inget av dem stämmer dock in på Patrik Spångberg och varför han ville ha nummer 33 när han som 20-åring kom till IFK Motala. För det var av en helt annan orsak.
– Jag skulle ju lägga av när jag blev 33 år. När man var yngre så tänkte man ju så att så många år efter 30 kan man ju inte hålla på. Då är man ju gammal. När jag kom till IFK så spelade ju Sammel (Stefan Samuelsson) fortfarande och han var ju några år över 30. Jag tyckte ju han var jättegammal.
Blev kvar
Patrik Spångberg skrattar åt det hela. För det gick ju sådär med planerna att lägga av vid 33 års ålder.
Sedan dess har han ju gjort ett och annat försök att lägga av. 2007 hade han bestämt sig för att det fick vara bra när ljumskarna krånglade allt mer. Men den gången övertalade sönerna Viktor och Anton honom att bita ihop och köra i alla fall en säsong till.
– De ville tydligen att jag skulle fortsätta. De såg det väl som deras chans att kunna vara här nere, säger han med ett leende.
Om och om igen
Sen dess har det fortsatt i ungefär samma stil. Slutspelat för Spångberg har rubriken sagt efter sista omgången på våren. Spångberg fortsätter har den sagt några månader senare när han gått hemma en tid och funderat på vad han ska göra när de andra killarna tränar bandy.
– Man har ju velat hålla på med någon idrott. Gym och sånt har aldrig varit min gren. Det måste ju vara kul annars blir det ju inte av. Men jag klev ju ner och lirade i b-laget en säsong. Men det är ju svårt att gå ner när man är van med att träna ordentligt. Vi var inte tillräckligt med folk på träningarna och det blev inget av det. Annars var det kul att spela matcherna, det var rätt lagom nivå egentligen.
Triggad av motgångar
Men efter att han fick en sena i foten avskuren av en Örebrospelares skridsko i november i fjol så såg det till slut ut som att 33:ans karriär nått vägs ände. Men ska man få en spelare, som gjort 24:a säsonger i samma förening och dessutom tidigare visat prov på att vara lite mer än lovligt envis, att sluta. Ja, då ska man som läkare inte avråda honom från att fortsätta. Det får liksom motsatt effekt.
– Då triggar man ju igång, säger Spångberg och skrattar innan han medger att foten inte är helt bra.
– Jag känner ju av den. Det blev ju en misslyckad läkning så senan har ju vuxit ihop med skinnet på något sätt. Så det spänner och drar. Det känns jättekonstigt och ömmar en del. Men jag tror ju det är bättre att träna på lite ordentligt istället för att hålla på och rehaba och fjanta. Sen ska man ju inte riskera något, men om det ömmar lite så är det lugnt. Man har ju börjat känna kroppen.
Aldrig tråkigt
Han ler lite snett.
Så som en idrottare som lärt sig var gränsen för kroppens förmåga går genom att ta den just dit ett oräkneligt antal gånger genom åren kan.
Slänger sen en titt på klockan och konstaterar att vi nog får se till att bli klara om han ska hinna stretcha igång kroppen inför kvällens träningspass.
Ännu ett av de tusentals ispass han gjort i livet. Om det börjar bli tråkigt? Inte det minsta. Tvärtom faktiskt. Inför sin 25:e säsong i IFK menar han att han tar till vara på varje träningspass mer än vad han gjorde i ungdomen.
– Jag uppskattar det mycket mer nu. En sån här dag när det är vindstilla och perfekt is är det ju helt fantastiskt. Det är ju bara att ge sig ut och njuta. Det gjorde man inte när man var 20. Då kunde man åka ner mest för att få krysset i träningsprotokollet ibland. Det är väl det man försöker förmedla till de yngre killarna. Att när vi är här i en och halv timme så tränar vi och har fokus på det.