MVT-sporten bjöd till redaktionen in en av IFK:s spelare, anfallaren Östen Eriksson, som var med då. För ett nostalgiskt snack kring ett gammalt lagfoto.
Östen var själv i Stockholm i helgen och såg när Västerås SK besegrade Sandviken med 6–4 i en mycket sevärd finalmatch. Publiken var dryga 15 000 åskådare.
– Precis så mycket folk som såg oss 1985, läste jag i programbladet, berättar Östen.
Vad var speciellt med IFK på 80-talet?
– Det var ett fantastiskt lag. Från att vi gick upp i allsvenskan 1979 blev vi lite bättre varje år. Vi tog ett steg till. Vi behöll hela tiden laget och så kom det varje år någon ny som vässade startelvan.
Vad stack ut med IFK?
– Det var så bra trivsel och fin kamratskap. Bättre än något annat lag jag varit i. Pär Höckert hade stor betydelse med den tuffa försäsongsträning han införde. Det var stenhård träning från augusti till oktober och det svetsade samman oss. Alla genomled det, och Pära sprang längst ned i Fålehagens backar och manade på alla, minns Östen.
Säsongen 84/85 var året efter publikmatchen mot Boltic då 8 200 såg IFK förlora i den tredje och avgörande semifinalen.
Det var en säsong där IFK gjorde en halvdan grundserie och nätt och jämnt gick till slutspel. Men i kvartsfinalen besegrades Västerås med 2–0 i matcher och i semifinalen blev det två gånger 2–1 mot ärkerivalen Vetlanda BK, två legendariska matcher som båda sågs av 6 000 åskådare.
– Helt otroliga matcher. Vi ville alltid extra gärna slå Vetlanda, säger Östen.
Hur var det att leva med det publikintresse som var?
– Det var kul att vi var så populära. Vi tog oss alltid tid att prata med folk och många kände igen oss på stan. Jag tror att det är en viktig del av all idrott, att folket känner igen spelarna och vet vilka det är. Som spelare ska man ta sig tid att prata, det hör till.
Vem var den här säsongens bästa spelare?
– Jag tycker att Poppen Petersson (målvakten) är den bästa spelare IFK någonsin har haft. Han var så ambitiös. Han kunde tjuta på träning om något inte gick hans väg. Han var något extra.
Vilka var de anonyma hjältarna?
– Våra backar Sammel och Ping (Stefan Samuelsson och Peter Bengtsson) jobbade i det tysta och klev fram när det blev svårspelat och tufft. Men det vet ju alla i och för sig.
Pär Höckert hade just denna säsong hand om Maifs fotbollslag och IFK tränades av Tommy Svensson och Ola Brodén.
– Det var två bra killar, Tommy och Ola. Man kunde skämta med dem, men sedan ingav de också respekt när det gällde. De hade den balansen, man visste när gränsen var nådd.
Östen Eriksson hade på grund av sin fotboll i Borghamn knäproblem i inledningen av säsongen, men spelade slutet av grundserien och hela slutspelet.
Han spelade även säsongen efter, men hade gått till Mjölby AI när IFK vann SM-guld 1987. Östen har aldrig släppt bandyn och var så sent som i vintras med och hjälpte till på träningar med IFK:s A-lag.
SM-finalen 1985 ledde IFK med 1–0 och hade straff, men brände den. Boltic, med stor del av landslaget på den tiden, vände till seger med 4–3.
– Boltic stod nog på toppen där, för de förlorade finalen året efter mot Vetlanda. Men vi hade ändå ofta lätt att spela mot Boltic med vårt täta försvar och våra kontringar, minns Östen Eriksson som blir glad när han får se lagbilden från 1985.
– Vi var många i samma ålder och vi hade så roligt ihop, även utanför bandyn. Vi var på Sjövik och fikade i Varamon, vi åt middagar på Balkan och vi var på handboll som var stort då. Det var en fantastisk tid, säger anfallaren.