Sporten tog i veckan de knappa två timmarnas bilresa till Västmanlands huvudstad. Med tvåfiliga vägar långa sträckor har Västerås och Motala kommit närmare varandra.
Det är inte långt bort.
– Det är en bit söder om Askersund som är lite jobbig att köra, annars tycker jag det går jättebra, säger Viktor Spångberg över en lunch i centrum.
– Framför allt gillar jag att Västerås ligger så centralt till. Det är mycket närmare till allting. En timme till Stockholm, en timme till Uppsala och en timme till Örebro.
Viktor Spångberg har nu efter sommaren tagit samma kliv som Anders Bruun, en annan Motalafostrad landslagsmässig spelare, gjorde för 20 år sedan. Bruun blev kvar i VSK och på orten, vann titlar och nu sitter han till och med i VSK:s styrelse, rotad i den lite större världen.
Frågan är om Viktor Spångberg blir kvar i Västerås som Bruun, eller är det tillfälligt bara något år?
– Jag vet faktiskt inte. Vi får se hur det går. Jag tar ett år i taget. Det hänger på hur det känns för mig, vad jag vill, men förstås också på vad föreningen vill och andra föreningar vill.
Två och en halv månad har äventyret pågått och det kan sägas redan att Spångberg fått en bra start. Både på och utanför isen.
I livet utanför har han jobb på K bygg och det betyder en del både för det ekonomiska men också i att lära känna människor som inte har med bandy att göra.
I början av Västeråstiden bodde Viktor inackorderad hos lagkamraten Joel Engström och hans sambo, Åtvidabergsbördiga Emelie Åkerlund som spelar i damlaget. De har blivit bra kompisar. Det har gjorts två besök på actionbadet Kokpunkten.
– Vi sprang omkring och åkte alla rutschkanor, hur roligt som helst, säger Motalakillen.
Nu har Viktor en egen lägenhet med gångavstånd till arenaområdet på Rocklunda. Det är skönt att ha nära till bandyhall och även till det andra av idrott som bjuds, Viks allsvenska ishockey och VSK:s superettanfotboll.
– Det är väldigt mycket ishockey i tidningen, det som är mest populärt. Vi kommer någonstans efter fotbollen i prioritet, säger Viktor.
På isen har Spångberg inte haft mycket att klaga på hittills. Han spelar vänsterhalv som i IFK Motala och han har nummer 96. Bara att det är grönvitt i stället för blåvitt.
Åtta träningsmatcher har VSK spelat. Kvar är genrepet mot Sandviken nu på lördagen, inför premiären mot Bollnäs nästa helg. Spångberg har spelat alla matcher och gjort tre mål och sex assist.
– Vi säger att vi har gjort det bra hela försäsongen, förutom en fredag i Svenska cupen då vi förlorade två matcher och åkte ur i gruppen. En dålig dag kan man ha, sammanfattar Spångberg.
Det är vissa skillnader på IFK och VSK, rivalerna som stångades i SM-slutspel på 1990-talet, på pappa Patrik Spångbergs storhetstid. En detalj är att VSK inte har någon inkilning, så som Motala alltid haft med det så kallade PPP när nya spelare hälsas välkomna.
– Vi hade ett samkväm i somras, men det är ju tre månader sedan nu. Nej, ingen inkilning faktiskt, säger Viktor lite förvånat.
Västerås SK har stärkt upp i år med tre etablerade nyförvärv. På topp finns Tranåskillen Martin Landström, hemma från Ryssland, på mittfältet Pontus Vilén, ny från Vetlanda, och så östgötske Spångberg.
– Jag tycker alla vi tre har kommit in bra i det. Det viktiga som vi pratar om är att ha ett högt tempo hela tiden. På träningar och matcher. Man kan missa en passning, men det ska vara ett högt tempo. Det är utvecklande, allting är en motivationshöjare.
Hur hanterar ni att ni har så många offensiva spelare?
– Vi ska vara tunga i anfall, det är meningen. Men det gäller att få en balans att vara med hemåt också. Om jag jämför med IFK har vi mer boll i VSK och vi spelar mer offensivt. Men det gäller att tajma det rätt.
Målsättning i vinter?
– Vi är ju mesta mästarna med 20 guld och här spelar man alltid för att vinna. Men det finns många bra lag. Villa är mästare och blir bättre och bättre. AIK blir bra också, har tappat spelare men också fått in spelare och har Erik Pettersson, världens bästa spelare. Sedan smyger Edsbyn och Sandviken där bakom och kan göra saker i sömnen.
Viktor Spångberg växte upp i IFK Motala och var blåvit ända från tre års ålder, kanske ännu tidigare än så. Uppvuxen på isstadion med pappa Patrik och lillebror Anton och mamma Acka som supporter. Han blev också den bärande spelare som många tidigt i hans tonår förutspådde. Viktor blev den stora stjärnan, särskilt förra säsongen när han var lagets kreativt tongivande spelare.
Det som det spekulerats i flera år blev till slut verklighet när Viktor till slut presenterades som nyförvärv i VSK.
Han säger själv att han flyttade för sin egen utveckling, för chansen att spela stora matcher, och för att träna med bättre spelare och under bättre förutsättningar.
Han överslagsräknar att VSK redan nu i mitten av oktober har tränat 40 pass inomhus i perfekta förhållanden.
– Det är häftigt att testa en annan kultur, där man har chans att gå längre. Jag tycker att jag har hittat min roll både på planen och i omklädningsrummet.
Inget du saknar i Motala?
– Jo, det är klart jag saknar alla kompisar i staden och laget. IFK är ju klubben i mitt hjärta och där har jag två i familjen och många vänner. Jag hade alltid roligt i Motala, men jag saknar inte allt bussåkande och träning i hockeyhall.
I IFK Motala var Viktor Spångberg en playmaker och inte känd för jätte-uppoffrande arbete i försvar. Men nu försöker han även utveckla ett defensivt spel.
– Jag är inget vidare på att täcka. Men jag kan bli bättre på att vara på rätt plats hemåt och läsa spelet, bryta passningar.
Hemma i Motala undrar alla hur tränaren Patrik Spångberg kommer att bete sig i stridens hetta på bänken. Inte ens Mattias Sjöholm vet. Men Viktor Spångberg har en aning.
– Jag tror Sjöholm och han är rätt lika. De står och tittar på spelet koncentrerat och kanske ryter till om det brinner till. Men han kommer inte stå och skrika hela tiden.
19 november är datumet då VSK tar emot IFK Motala, hans livs första match mot IFK. Det blir en speciell känsla.
Glädjande för Viktor Spångberg är att huvudproblemen med virus och hjärnskakningar, som plågat honom under Motalaåren, tycks vara ett minne blott.
– Jag kommer knappt ihåg när jag var sjuk och skadad. Det är bara att ta hand om kroppen nu med träning och massage, säger 25-åringen innan han kilar iväg för ett extra arbetspass i nya hemstaden vid Mälaren.