Thomas Augustsson: Varken eld eller vatten hade stoppat IFK

Medstuds och motstuds. Det brukar heta att sånt brukar jämna ut sig under en säsong. 
Jag nämnde det för IFK-tränaren Mattias Sjöholm inför mötet med Bollnäs. 
"Då är det väl dags att vi börjar få lite medstuds då. För det har vi inte haft mycket av den senaste tiden", replikerade han blixtsnabbt. 
Och medstudsen lät vänta på sig. Bollnäs prickade in 1–0 innan publiken ens hunnit ta plats på läktaren. 
När sen IFK spelade bra men antingen inte kom hela vägen fram till avslut eller missade grovt när de fick jättelägen. Ja, då började jag tänka att de får nog fortsätta vänta på att det ska börja studsa med. 
Och att det går emot växer ju lätt in i skallen på spelare. Omedvetet så börjar man tänka att man ska misslyckas igen. 
Att det inte spelar någon roll hur hårt man kämpar. Det slutar ändå som det brukar göra. 
Men när IFK gick ut till paus och passerade mig så syntes något helt annat i spelarnas blickar. Det var inte blickarna hos spelare som inte trodde som mötte mina. 
Det var istället blickar man ser hos de som bestämt sig för att idag så ska vi inte förlora. Kosta vad det kosta vill så ska vi ha poäng med oss härifrån. 
Det visade också i den andra halvleken. Jag har sett IFK kämpa och slita för varandra otaliga gånger tidigare. 
Men det vete tusan om jag har sett dem göra det till den grad de gjorde nu. 
Den som personifierade det hela var Nicklas Ögren. Innan matchen visade han upp sina lår inne i omklädningsrummet. 
De var ett enda stort blåmärke efter de skott han täckt mot Broberg. 
Den här gången fick han ett hörnskott på näsan. Efter matchen medgav han att det hade gjort ont så in i he.....
Men det som stört honom mest var att bollen trots allt gått in. 
Kliva av för att man fått en bollen på näsan? Nej, det fanns inte i Ögrens värld. 
Smärta är som det brukar heta tillfällig. Ära är evig. 

Prestationen blir inte mindre imponerande om man betänker att IFK gjorde den när de verkligen behövde det som mest. 
För laget stod verkligen inträngt i ett hörn. Förlust nu och det hade haft ett riktigt tufft läge inför de två avslutande matcherna. 
Men det är just när man är inträngd i ett hörn som ens karaktär visar sig. Antingen så kryper man ihop till en boll och ger upp. 
Eller så bestämmer man sig för att den enda vägen att gå är framåt. Rakt genom det som står i vägen för det mål man vill uppnå. 
IFK valde det senare.