Start på elitserien nu på onsdagen för IFK Motalas bandylag, borta mot Vetlanda. Jag tycker inte att det känns som en premiär, och det inte bara för att det är omgång två efter att premiären i Motala i allhelgona "mildhöstades" bort.
Nej, IFK:s säsong är i gång sedan länge. Jag vet efter att både varit på plats på Svenska cupen i Lidköping och på World cup i Sandviken. Det är bara serien som tickar i gång nu.
Vinterns IFK Motala är ett lag som bygger vidare. Gruppdynamikutbildaren Per Gullbrand, som var förra säsongens grej kring IFK, finns kvar och finjusterar. In har fystränaren Agne Bergvall kommit, vilket kommer att betyda mycket tror jag. Sedan har ledarstaben förstärkts och breddats, med Magnus Brodéns kunskap och engagemang, och i spelartruppen finns duktiga spelare i alla de tre nya, Viktor Hulthammar, Anders Persson och Albin Bjerkegren. Alla tre är tillräckligt bra för att bära viktiga uppgifter.
De huvudansvariga för allting, tränaren Mattias Sjöholm med sina tre och ett halvt år kring laget, och klubbchefen Pär Beckne som funnits med sedan 1990-talet, skapar en kontinuitet som gör att skutan är stabil.
Det som oroar mig inför serien är att det inte finns så många alternativ om det blir sjukdomar och skadade. Inte när ett par spelare är långtidsskadade redan och ett par är utlånade. Bredden i IFK-truppen sätter jag frågetecken för. Men jag räknar med att det finns nödlösningar om det blir nöd.
Sedan är det identiteten. Ska bandyn bli en kopia av ishockeyn och köra året runt? Eller ska det vara en klassisk amatörsport på vintern? Jag kan tycka att återgången till utomhus-final kan vara ett tecken. Bandyn kanske måste lugna ned sig? Kanske inte har råd att bara vara inomhus? Kanske ska spelas när vädret tillåter? Kanske färre matcher? Senare seriestart? Billigare med allting?
Just nu rusar bandyn fram med krav på tak över alla verksamheter, samtidigt som den till betydande del är kvar utomhus. Till och med i högsta serierna spelas nära hälften av matcherna ute. Bandyn måste se sig i spegeln och fundera ut vad man är och vad som skapar intresse. Att stressa fram ett schema som inte alla klarar av tror inte jag är vägen framåt. Är framtiden att alla måste ha hall och spela fler matcher? Eller ska man göra det man har resurser till, i alla delar av bandy-Sverige? Hur bevarar man en sport och passionen för den?
