Den döende bandyn, ett begrepp som myntades redan på 1980-talet när de gröna vintrarna började göra livet surt för varje utomhus-vinteridrottare i Sverige. En dödförklaring som var ordentligt överdriven, det vet vi nu även om begreppet fortsatt komma genom decennierna så länge det är något sorts problem i sporten.

Då på 1980-talet var det naturisklubbarna som försvann på löpande band när det inte gick att bedriva bra verksamhet utan konstgjord is längre. När naturislagen halkade allt för långt efter konstislagen när de inte kunde träna tillräckligt bra.

Bandyn smalnade av rejält då och tappade hundratals klubbar och lag. Bara kring konstisbanorna blev det till slut verksamhet kvar.

Artikelbild

Det är ingen döende bandy vi ser, men väl en avsmalnande bandy. En ny sådan process som vi såg på 70-, 80- och 90-talen ser vi nu när ett nytt skifte sker, från konstisbanorna till hallarna. Det finns många paralleller till sportens förra skifte.

Då kan man fråga sig om bandyn själv ska snabba på utvecklingen från utomhus till inomhus eller om man ska ta det lugnt och gå långsamt fram. Jag föredrar det senare. Man ska absolut inte bromsa någon utveckling, men man ska inte köra för fort framåt i hallarna för då riskerar man att haka av en stor del av sig själv. Det finns ingen som helst anledning att bygga sin sport helt och hållet efter hallverksamheterna, när en så stor del fortfarande är kvar utomhus.

Jag läser att folk i Villa-Lidköping, Sveriges ledande bandyklubb just nu, med Sveriges finaste hall, trycker på för att skapa krav på hall i elitserien och att minska antalet lag i högsta serien.

Helt fel väg att gå om ni frågar mig. Öka gärna elitserien till 16 lag och börja i mitten av november i stället, så att även utomhuslag har en chans att vara med. Man kan ha cuper och liknande i hallarna innan serien är i gång.

Jag har hört snacket om att banta serien förr, när Saik slog Katrineholm med 22–2 ett år och bottenlagen hånades av de bästa. Problemet är att minskning av antal lag bara medför att elitbredden urholkas. Till slut blir det bara en handfull lag kvar och hur roligt är det för dem att till slut spela en mini-toppserie med ständiga inbördes möten? Nej, de starka klubbarna måste i stället långsiktigt hjälpa de svagare lagen att hänga med. Tills de kanske också får hall.

Jag tror att svensk bandy håller på att utveckla ihjäl sig om man inte väntar in platser där det dröjer med hall. Vilket det riskerar att göra i exempelvis Motala.

På fredagen fick vi se ett nytt möte annars, inomhuslaget Broberg i Söderhamns "vindskydd" mot utomhusgänget IFK Motala. Ett IFK som skulle vinna rink-SM om det spelades nu enligt tränaren Mattias Sjöholm. Med det menas förstås all rinkträning, men det var motsägelsefullt då att IFK gjorde fyra raka hörnmål i första halvlek, är ju som bekant svårt att träna på hörnor i hockeyhall.

Men uppenbart går det att konkurrera utan träning på stor plan, för även defensivt på rusen var Motalaspelarna väldigt bra den här kvällen.

Det var en kväll där det studsade rätt för IFK, där målen kom i rätt lägen när Broberg var på väg in i matchen. Målvakten Jussi Aaltonen var säker längst bak, rentav lysande i slutet, försvaret var både offervilligt och anfallsbenäget, och det märktes knappt att krasslige Viktor Spångberg saknades. Det märktes däremot att Fredrik Lönn var tillbaka, han gjorde många bra saker i sin comeback.

Jag såg IFK Motala förlora hedersamt i Söderhamn förra hösten. Att laget ett år senare nu tog en seger, 4–3 efter fantastiskt uppoffrande spel när Broberg jagade kvittering in på stopptid, visar att det byggs vidare. Trots all barmark och rink.

Mycket tyder på att IFK Motala tar ett steg till framåt i vinter.