I sommar körs Vätternrundan, världens största motionslopp på cykel, för 60:e gången med start och mål i Motala. Sedan 1966 har det varit en stor happening i bygden.
Men det började egentligen redan 1964. Sporten har träffat pionjärernas söner, Peter Liljedahl och Jan Rydell, som berättar bakgrunden och upprinnelsen till arrangemanget.
Peter Liljedahl har skrivit ned anteckningar om sin pappas idé och nu 2025 har vi träffat Peter och Jan Rydell för en tillbakablick. De har fortfarande numren 1 och 2 reserverade längst fram på startlinjen.
– Loppet var som en cykelkedja där alla länkar behövdes. Det var flera som bidrog, säger Peter Liljedahl.
– Grejen var att de var först med ett längre cykellopp. Sedan försökte många följa efter, säger Jan Rydell.
***
Peter Liljedahl fyller 70 år i höst. Han spelade allsvensk fotboll för IFK Norrköping och har även spelat för Maif. Cyklingen började han med senare i livet. Startat elva gånger i Vätternrundan och kommit i mål tio gånger. Det blir tolfte starten nu. Peter Liljedahl slutade som handlare/köpman för åtta år sedan och är pensionär sedan dess. Cyklist på fritiden.
Jan Rydell är 77 år gammal och har aldrig gått i pension. Han jobbar fortsatt heltid på sin mekaniska verkstad. Ett år, 1986, körde han tillsammans med sin far. Nu oftast med sin son Henrik. 20 gånger har han gjort Vätternrundan totalt och de senaste tio åren har han gjort tio i rad. Nu blir det 21:a rundan, med hundra träningsmil i benen.
Grundarnas söner är mycket stolta över vad deras pappor åstadkom för bygden och för Motala och vi undrar först om det stämmer att det finns två versioner om hur allting startade. Var det för folkhälsan eller var det för att Maif skulle tjäna pengar?
Svaret från nummer 1 och 2 blir enigt om att det var en kombination. Folkhälsan var grejen, men en stark drivkraft var också Maifs ekonomi och då främst fotbollen. Läs historien nedan.
– Sten-Otto var visionären och Ewert affärsmannen, båda med kontakter i Maif. Sedan kunde Monark sponsra, Maif organisera och Motala Tidning kunde marknadsföra. Alla delar satt från början och det var därför det blev så bra så fort och så stort, menar Peter Liljedahl.
– Jag minns att pappa sade att han inte kunde fatta vad han ställt till med när det växte som det gjorde. Han bastade på måndagar och diskuterade där saken med Maifs ordförande Lennart Brask. På den vägen var det, säger Jan Rydell.
– En idé för bättre folkhälsa fanns där hela tiden och som extra bonus blev det med tiden intäkter för Maif för att främja idrotten. Pappa brann för hälsofrågor, men trodde aldrig att det kunde bli så stort, fortsätter Peter.
Nåväl, välkomna tillbaka i tiden, för drygt 60 år sedan.
***
Året var 1964 och det hade varit en regnig sommar. Motalasonen och kände läkaren Sten-Otto Liljedahl var rastlös och ville hitta på något. Han hade länge gått och funderat på hur han skulle kunna utveckla sin kunskapstörst inom idrottsmedicin samtidigt som han ville göra det på sitt sätt. Han kom fram till att göra ett medicinskt experiment på sig själv och det som gällde då var att slå två flugor i en smäll, egenträning och medicinsk utveckling. Han skulle helt enkelt träna sig själv och lära sig att förstå idrottarens behov och hur kroppen reagerade vid träning och hård belastning.
Liljedahl började att cykla runt Boren, cirka fem mil. Han lånade Maifspelaren Gösta Löfgrens cykel som Löfgren fått av fotbollförbundet för VM-silvret 1958. Tanken var ett motionslopp runt Boren, men med ökad kondition växte ambitionerna och Borensjön byttes ut mot Vättern.
Den 22 augusti 1964 stegade Sten-Otto Liljedahl in hos cykelhandlaren Ewert Rydell för att köpa en bättre cykel som han skulle använda till sin färd runt Vättern två dagar senare. Liljedahl hade massor av erfarenheter vid den här tiden, hans cv hör till historien.
Han var läkare i Maifs allsvenska äventyr, läkare i landslaget och för en rad allsvenska lag. Han var OS-chefsläkare för Sverige i sex olympiader. Liljedahl var docent i kirurgi på Karolinska sjukhuset med specialistkompetens inom traumaskador, brännskador och idrottsskador.
Sten-Otto Liljedahl var en pionjär inom idrottsmedicin och till saken hör att OS i Rom 1960 blev ett rekordvarmt OS. Första dopingfallet avslöjas när en dansk cyklist tog amfetamin för att klara den 40-gradiga värmen. Svenska OS-truppen hanterade värmen på annat sätt.
Sten-Otto utvecklade och gav sina OS-idrottare energirik mat och vätska bestående av energi, salter och vatten. En dryck som senare kom att kallas för "sportdryck".
Motalaläkaren introducerade också kylsprayen inom världsfotbollen och han utvecklade konditionstester som gjorde att han blev inbjuden till Brasiliens VM-läger i Åtvidaberg. Det var då han kollade konditionen på världens bästa spelare Pelé. Liljedahl hade nya idéer och fick folk att också tro på dem.
– Pappa var en mästare på att få ihop grupper som kunde samarbeta på ett framgångsrikt sätt, menar sonen Peter och fortsätter:
– Han brann för att få nya kunskaper inom idrottsmedicin och där användes Vätternrundan som en forskningsplattform.
När Sten-Otto Liljedahl stegade ut ur affären i augusti 1964 hade han fått Ewert Rydell att hoppa på idén att de skulle cykla runt Vättern två dagar senare. Så 24 augusti vid midnatt, en mycket regnig och mörk natt, startade tre herrar från torget i Motala för att cykla runt Vättern. De var Sten-Otto Liljedahl, Ewert Rydell och Karl-Gösta Lundgren. Den sistnämnde var dock bara med lite i början och slutet. Han var upptagen av jobb i övrigt.
Ewert Rydell fixade till cykelsadlarna med skumgummi för att göra färden mer komfortabel. Bedriften skulle marknadsföras också så det blev Karl-Göstas uppgift att intervjua Sten-Otto efter bedriften. Färden var smärtsam och tog 22,5 timmar, men med några veckors vila hade de glömt bort det obehagliga och planerade för en ny färd, men med fler träningsmil i benen.
Loppet genomfördes som planerat även året därpå med en utökad skara cyklister bestående av närmsta grannarna i Varamon och en depåbil som skulle följa cyklisterna runt Vättern och stanna var tredje-fjärde mil ungefär, på samma platser som depåerna ligger nu.
De cyklade runt Vättern motsols för att få bästa cykelförutsättningar. De startade vid midnatt den 23 juli 1965 och turen tog cirka 16 timmar. Gänget kontaktade pressen som marknadsförde bedriften.
Senare under sensommaren-hösten tog Sten-Otto Liljedahl och Ewert Rydell tillsammans kontakt med ordföranden i Maif och redaktionschefen på Motala Tidning och föreslog att Maif skulle stå som arrangör och Motala Tidning skulle stå som marknadsförare av den första Vätternrundan 1966.
– Detta mottogs på ett positivt sätt, berättar Peter Liljedahl.
Samtidigt ombads Ewert Rydell att bevaka och bearbeta nämnda herrar så att Vätternrundan kunde bli av som planerat. Den avgörande händelsen blev det lyckade mötet med Monark, huvudsponsorn för loppet, som var i maj 1966 på Stadshotellet i Motala. Ewert Rydell kände Monark väl i sin roll som cykelhandlare.
Mötet på Statt resulterade i att första Vätternrundan skulle starta den 17 juni 1966 med Maif som arrangör, Motala Tidning som marknadsförare och Monark som huvudsponsor, och med Sten-Otto Liljedahl som startnummer 1 och Ewert Rydell som startnummer 2. På startlinjen fanns då 344 förväntansfulla cyklister beredda att cykla Vättern runt. Det var där i det ögonblicket som Vätternrundan gavs bort till Maif för att stärka klubbens ekonomi.
Sten-Otto Liljedahls kontaktnät med Sveriges idrottare, politiker, affärsmän och massmedia, och Ewert Rydells kontakter i cykelbranschen, medförde att Vätternrundan med Monark som huvudsponsor snabbt kom att utvecklas. Kändisar deltog i loppet, Hylands hörna sände från torget i Motala redan 1967 med nästan 1000 cyklister på startlinjen, och loppets deltagarantal ökade i rekordfart.
– Det blev ett dreamteam som skapade Vätternrundan, bestående av Maif, tidningen MT, Monark, Sten-Otto Liljedahl som initiativtagare, frontfigur och garant för hälsa och framgång, och Ewert Rydell i Vätternrundans arbetsgrupp för inflytande och utvecklingskontroll. Ett oslagbart team visade det sig, menar Peter Liljedahl.
***
Sten-Otto Liljedahl gick bort 1982 och Ewert Rydell gick bort 2011.
Hade de varit nöjda med vad Vätternrundan utvecklats till 2025 om de levt i dag?
– Ja, loppet är mycket välskött av Maif. Man har förvaltat det och gjort något bra av det, säger Peter Liljedahl.
– Ja, loppet drar hit folk. Kommer fortsätta i framtiden också, bland annat tack vare klassikern och folkhälsans betydelse, säger Jan Rydell.
Hastigheten då? Vad tyckte grundarna om det? "Tävlingsmomentet" i Vätternrundan?
– Pappa gillade inte subgrupperna. Det var viktigt med motionsidén och i början fick det bara vara tre växlar på cyklarna. Men det fick tas bort när cyklarna utvecklades, påpekar Jan Rydell.
– Pappa fick tiden 12,58 första året på standardcykel. Det var fort cyklat. Men de som åkte fort kallades fartdårar. Tiderna var inte viktiga, det viktiga var att njuta så mycket som möjligt, menar Peter Liljedahl.