Jag verkar inte bli lyssnad på när det gäller att värva in en "Mikael Arvidsson" till IFK Motalas bandylag, alltså en etablerad storstjärna. Nej, de ekonomiska musklerna har inte IFK.

Men nu kanske jag har blivit lite lyssnad på ändå, med tanke på hur tunn trupp och få spelare som IFK gick in i förra säsongen med. Jag efterlyste fler spelare till den här säsongen, efter alla avdammningar av veteraner, och nu blir det också fler alternativ från början inför 2019/2020. Det sades att truppen var "spikad" efter att hemvändaren Albin Bjerkegren presenterades på påskafton. Men det fanns fler spelare som var på väg in och på fredagen var det Nässjögrabben Viktor Hulthammars tur att visas upp framför det stora klubbemblemet på klubblokalen på XL bygg arena.

Min spaning kring nyförvärv tre är att det här är en typ av värvning som IFK Motala ofta gjorde förr, på 1980-talet och 1990-talet som etablerad förening i högsta serien. När oslipade diamanter med ungdomslandslagsmeriter från näst högsta serien kunde hämtas in för att ta nästa steg och för att förfinas till etablerade elitspelare.

Artikelbild

Stefan Erixon värvades så från Gamleby, liksom Jonas Holgersson från Oxelösund. Spelare som gick långt med IFK, men även gick vidare och gick ännu längre.

Jag vet inget om Viktor Hulthammars framtid, han är ung och ska precis flytta hemifrån, men det känns som att han är en typ av spelare som kan växa i den numera bättre Motalamiljön. Han har alla förutsättningar att bli något.

IFK har också bra naturlig koll på honom och har haft det genom åren. Mattias Sjöholm mötte honom när han tränade IFK:s juniorer och Håkan Rohlén hade honom i juniorlandslaget.

Så det här blir inte grisen i säcken.