Med hjälp av Michael Thorén har vi gömt oss hemma hos familjen Thorén när Annie kliver in i tron att det väntar ett träningspass ihop med pappa.
När hon kliver in och upptäcker MVT-sportens reportrar med blommor och löpsedeln som förkunnar att hon är tilldelas MVT:s Guldklocka för 2018 så sträcker hon armarna i skyn och tar ett skutt av glädje och utbrister.
– Är det verkligen sant? Gud vad glad jag blir.
Dotterns glädjeutbrott får ögonen hos pappa Thorén, som själv fick utmärkelsen 1991, att tåras. För när Annie nu får utmärkelsen skriver far och dotter Thorén in sig i historieböckerna. För att två generationer tilldelas Guldklockan har tidigare aldrig hänt.
– Men pappa var 29 år när han fick sin. Jag är bara 26, men det är ju inte viktigt, säger Annie och tittar leende mot sin far.
Annie innehar även ett annat rekord när det gäller Guldklockan. För när hon nu får den så är det nionde gången som hon är en av kandidaterna till priset och hon medger att det har funnits stunder då hon trott att hon aldrig skulle få den. Oavsett vilka resultat hon presterat.
– 2016 blev jag lite irriterad. Då var jag fyra på VM, tog SM-medaljer på alla triatlondistanser. Men det var ju tuff konkurrens ett OS-år. Så när Stina (Blackstenius) gjorde mål i OS-finalen så kände man ju att det var kört. Men man ger ju aldrig upp, säger Annie.
Hon berättar att de de senaste tio åren noga följt den lokala idrotten och haft koll på om hennes prestationer under åren skulle kunna räcka för att få klockan. I år kände hon att det kunde vara hennes tur efter att ha varit nominerad så många gånger tidigare.
– Det är första gången som jag var så oödmjuk så jag tyckte att jag skulle ha den. Jag är själv imponerad över att jag varit på en så hög nivå under så lång tid. Så jag tycker faktiskt att det var min tur att få den. Även om det talar emot priset statuter att ta hänsyn till det.
Vad betyder det för dig att nu få Guldklockan?– Det är jätteroligt. Det är ju väldigt stort. Det är lite som när jag harvade runt uppe i Vansbro i många år innan jag vann. Det roliga är ju att det är lite som att komma upp på stenen i Vansbro (där alla segrares namn står, reds anmärkning). Det här kommer ju också alltid vara kvar. Det här kommer ingen kunna ta ifrån mig, det är för evigt. Varje år när ni publicerar namnen på de tidigare vinnarna så kommer ju mitt namn stå där. Det är ju det finaste priset man kan vinna som idrottare i Motala.